Frågan ställdes i ett forum för likasinnade (inte av mig, utan av annan kreativ person) och jag vill gärna dela några av de ”fantasifulla” svaren. De talar rätt bra för sig själv. Efter att ha rotat en hel del i ämnet, läst rapporter och så. Framför allt haft kontakt med män och kvinnor som är ointresserade av egna barn skulle jag säga att det här är ett gott urval.
Vad är du för en jävla feminist som inte vill ha barn?
Du vill bara ha det roliga men är inte beredd att ta något ansvar
Ingen kommentar direkt. Det värsta är att jobba med bara kvinnor 30-50 åt där alla i gruppen har barn. Och hon (jag) utan barn har inte lika viktig fritid och då är det underförstått att barnfri kan jobba alltid. ”Jag har minsann småbarn” så jag MÅSTE vara ledig hela julen, varenda skollov och hela sommarlovet.
En tjejkompis som på fullt allvar utbrister ”men varför i helvete umgås jag då med dig?
En läkare (!! Jag var där av en helt orelaterad anledning) sa att det var ens samhälleliga plikt. Jag trodde att han drev med mig så jag började garva
När jag frågade min manliga gynekolog om sterilisering så sade han att jag bara behöver hitta den rätte. Det är nog det som för mig mest förbannad att höra. Liksom, har jag inte ens rätt att bestämma över min egen kropp? Måste jag ha en man som avgör det beslutet?
Fick höra en gång- vad gör du om fin partner vill? Det spelar väl ingen roll, jag kan ju inte göra något jag INTE vill???
Det är nog då vänner med barn bara lovordar hur härliga och energigivande (!) och mysiga barn är. Alltså då de envisas med att jämföra och samtidigt försöker uppmuntra att också skaffa!
-aha, du är lesbisk?
Gick till en läkare när jag nästan blivit utbränd och ville få undersökt mina symptom som är en reaktion på tillståndet stress. Vi diskuterade mina kroppsliga besvär och hon tyckte XXX (p-piller och medicin) kunde bytas mot något som kunde ge mig mindre humörsvängningar till följd av stress var de inte längre bra. Jag påpekade att det tagit tid att hitta dem och att jag lidit fruktansvärt innan. Av smärtor och kramper. (Vet nu att jag har en sjukdom) och varpå jag säger att lösningen är vasektomi. Att ta bort livmodern utropar hon att jag är galen och tar i för mycket. Att jag inte är stabil och inte vet vad jag vill. Att ett barn gör en mjukare och mer följsam i livet. Nästan åberopade barn som lösning på att jag har arbetsnarkoman drag. Jag blev så arg att det slog svart! Jag kände mig trampad på! Hon använde min utsatthet för att kunna påstå att jag inte är i stånd att ta avgörande beslut! Jag fick gå i terapi efter detta. Vågade inte öppna mig för sjukvården igen.
Klart du tror det nu, men det ändrar sig samma sekund som du håller ditt barn i din famn första gången, det lovar jag”
Du är ingen riktig kvinna” och ”Det spelar väl ingen roll hur du jobbar, du har ju inget liv…” (underförstått du har inga barn)
Svärmor som hävdar att det är en mänsklig rättighet att få barnbarn från båda sina barn, suck!
Då har ditt liv ingen mening”, ”du kommer ångra att du sagt sådär när du väl håller ditt barn för första gången”, ”det är din skyldighet som kvinna”… Och så allt om att man skulle vara självisk eller kommer att lära sig empati efter förlossningen. Jag tycker det är läskigt att många tydligen inte verkar ha någon empati innan dess…
Åh, och klassikern: ”Tänk om dina föräldrar hade sagt så! Ska du neka dem barnbarn?” Och den missriktade men likväl fett elaka kommentaren (när de läst in en massa egenskaper i ”jag vill inte ha barn”): ”Jag hoppas verkligen att du ALDRIG får barn!”
Du kommer ändra dig när du väl träffar rätt man!
Men jag kan ta hand om barnet för dig!” – sagt av min fd svärmor. Som om det skulle göra mig mer benägen att genomgå graviditet + förlossning?
Du skulle bli en så jättebra pappa!” Eh… nä, det skulle jag faktiskt inte alls, eftersom viljan att bli pappa är en av grundförutsättningarna för att bli en bra pappa.
Har, som några andra, fått höra kommentarer om min ”kvinnlighet”. Föder man inga barn är man ingen kvinna, om ni nu inte visste det!
Att det är tur att jag låter bli, för jag är ju störd i huvudet och störda människor bör inte skaffa barn. (Störd är jag alltså för att jag inte vill ha barn, ingenting annat…)
Men det är ju livets mening och det är inte bara du som bestämmer det, barn är en gåva från Gud.
Hur klarar du av att leva ditt liv när det inte har någon mening.” =barn. Eller ”jag tycker så synd om dig som inte har någon man som vill skaffa barn med dig.
Men du måste ju tänka på mig också, jag vill ju ha barnbarn. Sagt av min mamma.
Barn är meningen med livet” är också en vanlig kommentar. Då undrar jag hur tråkiga liv folk har…
En okänd och random snubbe blev så provocerad att han tänkte spöa mig. Detta skedde på en krog i Gävle.
Förresten en annan variant var en dam i 50-årsåldern som tyckte jag borde gå i terapi och få hjälp att bearbeta mitt ”problem” med att inte vilja ha barn. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle säga. Bara fånskrattade lite som svar. Vet inte hur hon reagerade egentligen men hon verkade verkligen provocerad
I Vietnam gör man sig av med kvinnor som du,
Helt klart sjukaste jag varit med om var när mannens ingifta släkting var helt bergis på att jag redan var på smällen efter att ha gett henne ett nej på Den Stora Frågan. Varför? Jo, för jag svarade för snabbt och säkert så jag försökte bara dölja det faktum att det nog redan fanns nåt litet där inne. Hjälp lixom.
