Man kör inte bil med alkohol eller annan drog i kroppen. Man gör inte det.
Det är oroväckande att människor börjar jämföra med lagar i andra länder eller med andra typer av brott, allt i syfte att förminska morgonens nyhet om ministerns rattonykterhet.
Sitt livs misstag säger hon. Det stämmer säkert. Jag är glad över att inget mer hände på färden än ett stopp i en poliskontroll, vilket är en mycket bra sak.
Så många gånger tidigare har alkohol på olika sätt satt käppar i hjulet för människor. Egen konsumtion eller andras konsumtion. 

Hon får nu beröm för att hon lämnar sin post. Det är bra, det är jag överens om.
Men handlingen innan visar på dåligt omdöme och oklokhet. Det är inga frågetecken kring vad som gäller i kombinationen alkohol och bilkörning. 

Kanske dags för Sverige att införa nollgräns i trafiken så att folk slutar lita till att det finns ett litet utrymme.

… att varje dåd där oskyldiga människor skadas, varje terrorhandling och dylikt är sådant som jag tar avstånd ifrån, där jag lider med offren och sörjer med offrens familjer. Blir förbannad. Känner mig maktlös. Tänker på alla orättvisor.

Jag läser på, försöker förstå drivkraften hos gärningsmännen, funderar över konsekvenser, vill inte låta mig skrämmas så de vinner.

Ett sociala medier-fenomen som finns när något avskyvärt hänt i olika delar av världen är att visa sin sympati med en delningsbild av något slag.

Jag bestämde mig för rätt länge sedan att inte ändra profilbilder eller dela den här typen av bilder. För mig känns det som att sparka in en öppen dörr, utifrån det jag skrev inledningsvis. Det känns klent och futtigt.

Å andra sidan har jag full förståelse för att andra gör det, utifrån flera olika aspekter så mitt inlägg handlar inte om att jag tycker det är fel på minsta vis. Jag bara redogör för min tankegång i frågan.

Dåd som sker nära oss genererar ofta mer uppmärksamhet. Ibland har ett lika allvarligt skett närliggande i tid, men geografiskt längre bort och som knappt nämns i nyhetsinslag, eller på sociala media. För oss med vänner som har ursprung i olika delar av världen, kan vi då se hur aspekten lyfts varför visst får sådan uppmärksamhet och annat inte. Befogad fråga, även om svaret kanske inte är så komplicerat. Hur vi än vänder och vrider kommer människor att relatera mer till det som av olika skäl känns nära. Geografi är då en viktig faktor. Hade jag mina rötter i Indien skulle det förstås kännas närmare än Österrike, för att ta ett exempel, men har jag inte det blir Österrike närmare.

Därför har jag tänkt att genom att inte dela särskilda bilder, vill jag på ett mycket subtilt och otydligt sätt visa att min sympati gäller för precis alla som drabbas.

Andra skulle naturligtvis kunna säga att det kan te sig hjärtlöst, som om man inte bryr sig. Men jag tänker enkelt att den som tror att någons engagemang finns utifrån en delningsbild i sociala medier är fel ute..

Samtidigt, när en bild delas mycket frekvent blir det kanske en känsla av sammanhang och enighet. Vi tillsammans står upp.

Förresten finns det säkert någon spännande forskning på det här. Vilka är personerna som delar, vilka är det som inte gör det? Finns det gemensamma drag?

Hur tänker du?

Har varit ytterligare några dagar i Norrala. Lite mer målning av skrinnleret, rätt mycket läsande, promenader, häng med min kusin och en del annat.

Känner att hjärnan börjar fungera igen, liksom öppna sig och orka tänka nya tänkar och göra hittepån. Det känns bra.

Allt är vackrast i Norrala.

Lagom intensiva dagar med jobb i form stängslig av hagar, översläpp av djur och så den där rödfärgningen. Det ostadiga väderläget ställer till det en aning liksom jordgetingar (två stick).

Jag har också varit hos syrran och syskonbarnen i går samt i kväll hos mormor. Då visade det sig att jag pga en inställning jag ruckat på i bilen råkat dra ut hela bilbatteriet när jag skulle i väg. Ni kan tänka er. Det ordnade sig.

Jag stämmer av mejlen och bollar lite lagom uppdragsmejl emellan sommaraktiviteterna. (Vadå, har inte politiker semester? Nej, men vi kan ha fler eller färre möten. Just nu färre.)

På kvällen spelade vi Yatzy. Sonja hjälte mamma med poängföringen. Säkert därför jag kom sist.

Nu ska jag följa händelserna i Turkiet och läsa ikapp om Nice.

Det var en tweet som svävade förbi i dag.

Om den tänker jag lite olika saker.

Först och främst att inte alla tycker heller det är lätt att få vänner när man är liten eller ung. Så det behöver inte vara en vuxenproblematik. Men visst, som barn och ung fogas man ihop med jämnåriga på skolan och kanske på olika sporter eller musik som man håller på med så att förutsättningarna kanske ses som bättre.

Sedan tänkte jag att den som har ett föreningsengagemang av något slag i vuxen ålder har ganska stora möjligheter att träffa nya vänner. Föreningar finns för nästan allt, så att hitta något som passar ens intresse kan inte vara svårt. Nästan alla föreningar jublar också över fler aktiva.

En annan grej är att gå en studiecirkel eller läsa en kurs på närmaste universitet. Och ja, det går att kombinera med jobb om man vill.

Vidare finns sociala media där man kan interagera med människor på olika sätt. Naturligtvis lite urskillningslöst och helt utan baktanke. Men de som verkar trevliga och som verkar tycka du är trevlig är kompismaterial.

Den viktigaste grejen om man vill bli vän med någon är att ta initiativ, om inte den gör det. Precis som om man kanske är intresserad av någon på annat sätt. Fråga om ni ska ses, göra nåt kul. Som alltid inte kul om det blir ett nej, men heller ingen skada skedd.

Att fortsätta vara vän med någon sedan är något helt annat och jag är ingen expert på området, men jag har rätt många vänner och bekanta som jag månar om. En del träffar jag mer sällan än jag skulle vilja, en del är jag frågande inför varför de inte vill ha så mycket kontakt med mig som jag skulle vilja med dom men allt har säkert goda skäl.

Faktum är att jag är så priviligierad med goda vänner att jag har en handfull jag skulle kunna ringa mitt i natten om det krisar. En rätt stor bunt dagtid, om det nu är måttet. Och jag hinner inte träffa alla så ofta som jag skulle önska. Alltså, väldigt lyckligt lottad.

Jag svarade på den där tweeten. Kortversionen av detta. Hen skulle testa förening.

1. Gå med i en förening/plugga/studiecirkla. 2. Vad glad och öppen. 3. Fråga om ni ska hänga. 4. Tacka ja om någon som verkar trevlig frågar dig.

Det här är en mycket speciell dag.

I höstas fick jag frågan om att viga en av mina vänner.

Det ska jag göra i dag, på ett stort bröllop i trakten.

Jag hoppas på en magisk dag och kväll.

En bra sak som jag upplever är vanligare utomlands än i Sverige är en enkel markering i menyn för maträtter som är vegetariska/veganska. En liten grön bock eller sådär. Större kedjor som också finns i andra länder kan vara bra på det. Så enkelt och bra. Ta efter!

I Sverige blir det vegetariska bättre och bättre, men bra är det  inte. Är förvånad över att hemstaden Gävle inte kommit längre. Men det är också här som lokaltidningen drar på rubriker som ”mitt grillade kött har fått vegetarianer att omvändas” när de intervjuar ”grillmästare”. Normen är hård så att säga.

I dag åt jag lunch med två vänner ute. Någon slags buffé som tydligt annonserar att de har det mesta. Vegetarisk soppa. Hm. Jag ska betala lika mycket som de som vill äta redigt med kött och potatisgratäng för ”vegetarisk soppa”, som jag inte ens vet vad det är för soppa. Kan vara nåt jag inte gillar. Lika dumt som de restauranger som nogsamt specificerar alls sin mat utom det djurfria som anonymt heter ”vegetariskt alternativ finns”. Oftast då någon slags fabricerad biff som de nödtorftigt värmer. Samma varje dag.

Det slutade ändå okej för jag orkade ställa frågor och fick då oumph (mkt bra vegeteriskt protein) till de andra tacogrejerna. Men ingenstans stod det på lunchmenyn att det var en möjlighet.

Har jag skrivit om avslutningsfesten vi hade med riksdagsgruppen på restaurang Hasselbacken? Var och en som går betalar 250 kr för att täcka del av arrangemanget och maten. Helt okej. Förutom att jag nu varit på tiotalet sådana här fester och det köttfria alltid är riktigt jäkla dåligt. En gång fick jag tex potatiskaka med varm tomat. En gång tömde de upp blandade Astrid & Aprona-produkter på ett fat osv osv. Så jag sade noggrant till att de måste förvissa sig om bra mat för oss som äter klimatsmart. Jag tror nog de provade. Men när de andra fick stor köttbit, god sås och hasselbackspotatis fick vi hasselbackspotatis plus en sån där fabriksbiff. Ingen sås. Då surade jag ur.

Jag kan verkligen inte förstå varför restauranger inte vill erbjuda bra vegetarisk mat på ett sätt som gör att jag och andra känner oss välkomna? Är det svårt? Ta hjälp. Jag kan konsulta. Andra kan förmodligen det ännu bättre än jag.

Det är fortfarande så att mina vänner ofta anpassar val av ätställe efter mig, vilket gör att alla som har kasst vegetariskt inte bara förlorar mig utan också mina vänners pengar.

Här är ett annat roligt exempel från Visby i veckan. Vän beställer kött. Jag beställer pasta som är vegetarisk. Skulle uppskatta råvarukostnaden på pasta plus sås till max femton kronor, om det inte var oerhört exklusiv matolja som de dränkt den i, för den var det mycket av.

Hur betalade vi?

Jag har befunnit mig 48 timmar i Visby och är nu anländ hem igen. Jag hade all packning i min vanliga Kånken. Datorn var med. Men tyvärr levererar riksdagsförvaltningen inte en dator som klarar av att ha internet längre än fem minuter åt gången i Visby så det blev inget skrivet därifrån och jag är lite sur för onödig extravikt i ryggsäcken.

-Ska jag lägga upp den här?
-Gört!
Jag, Sergio, en högtalare och Patrik hänger i Region Gävleborgs monter i tisdags.
Jag har precis intervjuats om handlingskraft och riktig ostkaka. Till exempel lyfte jag möjligheten att korsbefruktning föreningsliv/näringsliv.
Närvarande riksdagsledamöter från länet i Heta Stolen är en rullande programpunkt.
Innan dess var jag paneldeltagare i snack om människors rätt till drogfri missbruksbehandling (om man vill det) som arrades av LP-stiftelsen. Substitutionsprogrammen växer och det är inte så lätt för den som vill bli helt fri från preparaten.
För insändarskribenten som tror att regionens medverkan innebär glitter och glamour, så glassigt är det inte i gränden men det är många som kommer för att samtala om vår region. Hårt jobb, mindre glitter.

Vidare har jag lyssnat och lärt om nya svenskars etablering, om jämställdhet, om bioenergi och om kvinnor på flykt.

Jag har inte varit på ett enda mingel och jag har inte druckit rosévin.

Jag har lyssnat på Stefan Löfvens tal som jag tyckte mycket om samt sprungit in i en hel del bekanta.

Här är slutet som jag gillar extra mycket. Jag är mycket för att alla ska göra sitt bästa och alltid försöka igen och ta ansvar för det man kan.

”Svensk politik behöver lyfta från gamla låsningar till nya lösningar. Blockpolitiken är förlamande och fördummande, och bör förpassas till historiens skräphög.

Men även du behöver bidra.

Sverige behöver en folkrörelse för den svenska modellen. Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva:

Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?

Sverige behöver dig, som är redo att möta fördomar med förnuft, hat med humanitet, och försök till splittring med en ännu starkare sammanhållning.

Du som vet att ingen människa är en ö, och att vi avgör vår framtid tillsammans.”

Jag fåt en hel del tidningar av olika slag och jag lägger de jag vill hinna med åt sidan och tar vid tillfälle. Nu har jag haft tillfälle för de här.

Känn dig hemma! Gavlegårdarnas magasin som alla vi hyresgäster får. Välarbetat och informativt om blandade saker som har med boende att göra. Läser noga om nya projekt.

Frihet, SSU:s tidning som hade ett reportage med Löfven. Inget överraskande i texten men det var väldigt fint tagna bilder.

Djurens Rätt. Alltid läsvärd tidning. Läser ofta konsumentsidorna för att upplysas om nya, djursnälla produkter.

Aktuellt i politiken. Socialdemokraternas veckotidning. Viktigt reportage om mannen som var SS-soldat, grundade SD och hade uppdrag en bit in på 90-talet.

Ett urklipp ur Dagens Samhälle med vår landshövding Per Bill. Han ska åka med en slags skrytlista om vårt län till Almedalen. Det gör han helt rätt i. Rubriken på artikeln är ”Många Gävlebor är inte så stolta som de borde vara”. Kan inte annat än hålla med. Visst finns det saker att jobba på, många delar av kommunen vi kan förbättra. Men jäklar vad mycket bra det finns här. Vågar jag fråga om det är så att man inte ser skogen för alla träd om man bott här sedan man föddes?