Jag är mycket glad över att kunna leverera nyheten att jag kan ha min mammas hembygdsdräkt, som är från Mo. Den ort som är angiven i mitt pass som min födelseort. Och den ska jag ha på nästa bröllop. Det blir ett väldigt meck med att få på sig den helt korrekt men det ska nog gå fint. Mamma lämnade instruktioner!

För igår var de här och åt bakpotatisk tills det kom genom öronen på dem. Roligt.

I dag har jag förrättat en mysig utomhusvigsel på Hillegården. Solsken, många släktingar och glada vänner. Visst är det så att vigselförrättare är étt mycket vackert uppdrag.

Jag förbereder två olika tårtor för att jag är så glad att min familj kommer i morgon.

I går läste jag följande på en skylt som gjorde reklam för ett matställe: Du är vart du äter. Hur är det möjligt att det släpps igenom för tryck?

Om högstadiekids inte skiljer dem åt så fine. Men vart syftar på riktning, inget man alltså gör på en särskild plats. Som äter. Du är var du äter borde det rimligtvis heta.

Andra tror att det är ankor som vi har i vattendragen i Gävle. Ankor. Det är ÄNDER. ÄNDER.

När jag inte har koll på saker gillar jag att folk berättar det för mig så att jag kan bli bättre. Men många är känsliga för det. Och då blir det ibland inte så bra heller.

En fantastisk bok (3 för tio på RIA) om Sverige och svenskarna. Hur handikappade många av oss är i mötet med människor som kommer från andra länder. Krasst sett, de flesta på jorden gör det …

Läs läs läs

Främst två saker har kontrasterat mot vardagen.

Jag skulle destruera lite alkohol på jobbet. Med följden att två flaskor sprutade över mig. Delar av klänning antar odören barnspya. Stort äckel.

Jag och FS-Lisa åt på Lärarnas Hus och som ett under fanns mitt SL kort som jag tappade där förra veckan. Vem tänkte att det skulle komma tillbaka. Så nu behöver jag inte hanka mig fram på remsor till semestern.

Kom hem och har just vaknat efter några timmars middagssömn. Soft.

Två dagar i rad har dagens inletts med att kika lite på de dunbollar av and, som legat och solat sig i pölen vid tågstationen.

De är så gulliga! Inget får mig så blödig som djur. Någon borde rigga en webbkamera mot dom så vi alla kunde följa dem hela dagarna.

Gillar det ironiska i att någon slängt den här påsen på min väg till tåget under kvällen i går. Att skräpa ner, släppa grejer bara där man är. Det är ett otyg som inte hör hemma i en modern civilisation.

Som jag skrivit tidigare, rökare är värst. De droppar fimpar efter behag. Hela tiden. Enligt skräpforskningen är de verkligen sämst.