Gissar att många av er sitter och funderar på hur det går med min träning med PT-stöd och allt. Jag skulle säga att tack vara PT-stödet går det.

Och det går ganska bra. Jag har just varit ute och sprungit och relativt innan känner jag mig väldigt stark och uthållig. Det märks en väldig skillnad jämfört med för fem veckor sedan då jag var hos PTn första gången. Nu har vi träffats sex gånger och de senaste veckorna har jag fåt tprogram som jag kallar för läxa att jobba med själv.

Den här veckan till exempel har jag gjort två gympass och nyss rena konditionspasset. I morgon träffar jag henne igen och jag har planer på gym igen på söndag. Så jag är väldigt stolt över mig själv. Stolt över att jag valde att ta hjälp och följa den. Men full av självinsikt som jag är inser jag att jag kommer att behöva PT-stöd rätt många veckor till, kanske i mindre omfattning dock.

Om partiet varit i kaos senaste dagarna är det ingenting mot vad som händer med mitt riksdagsrum så fort jag inkvarterar mig. Det går att fota i cirka två vyer. Det här är en. Det räcker för att förstå att jag måste bete mig på något sätt sjukligt. Jag tycker att jag gör så få saker här inne men allt rörs om bara jag kommer innanför dörren.

I don´t blame the room, bara mig själv. Jag lät det vara grått och mörkt på bilden för att extra förstärka intrycket av saggighet orsakad av mig. Jag städar varje kväll, så också i kväll kommer det att hända.  Det hinner alltså inte bli en sanitär olägenhet.

Nu blev jag lite orolig att jag fotat den här en gång tidigare och visat. Har det hänt så har det. Den är så kul att den räcker till två gånger.

Jag hamnar i en kombination av ledsenhet och uppgivenhet när jag får den kanske helt naturliga frågan från människor jag möter -Vad tycker du om Juholtgrejen? Jag vet inte vad det är jag skulle tycka ”olika om”. Skulle jag tyckte något särskilt för att jag är socialdemokrat, förväntas ta i försvar. Eller förväntas jag vilja skapa splittring genom att döma ut hårt?

Jag konstaterar att det jag känner är maktlöshet. Inget går att göra ogjort, inget ska döljas, inget kan försvaras. Saker kanske kan förklaras, förtydligas, tas på allvar när Håkan berättar sin version?

Jag tror på Håkan när han säger att han inte har haft som uppsåt att göra fel, inte varit medveten om det.

Personligen jag kan fundera över varför han inte reflekterat över om riksdagsförvaltningen ska betala hans tjejs boende. Uppenbarligen fungerar vi olika.

I dag gjorde Håkan en lysande insats i den politiska debatten.

Maktlösheten handlar mycket om det situtionen visar, nämligen hur mycket media styr människors uppfattningar. I mina mörkaste tänker jag att det är förtvivlat att källkritik och den egna förmågan att tänka är så försvinnande liten hos alltför många.

Vad kan jag göra? Jag ska inte behöva ta på mig skulden för någon annan. Man kan så att säga bara skämmas för sig själv.

Det jag ändå kommer att göra är att försöka göra mitt uppdrag ännu bättre. För mig är socialdemokratin en idé om hur vi ska leva tillsammans. Inte en person. En person är alltid oavsett vad en parantes. En idé lever vidare för alltid så länge bärare finns. Om jag tror på socialdemokratin fortsätter jag bära den, oavsett andras misstag.

Tidig kväller hade jag tänkt. Så blev det inte.
Först träning och häng med Elin.
Därefter häng med vänner i riksdagshuset.
Då kom midnatt och jag gick till mitt rum.
Har motvilligt uppdaterat mig på nyheterna i tidningarna.

Om detta kan jag säga att den som tror att allt som står i tidningen är sant behöver shejpa upp sig.

I morgon kommer en annan vän på spontanbesök för att käka frukost med mig i riksdagen.

Jag har varit i Stockholm en dryg timme nu. Kollar morgon-TV och svarar på mejl som jag inte tagit tag i tidigare. Förberedett dagen genom besöksanmälningar och föredragningslistor.

Tänkte att det var kallt i morse och drig på mina grå, lte för korta mjukbyxor. Det kändes okej i hemma, mindre okej när jag närmade mig riksdagen. Men jag är säker på mitt rum.

Ser fram emot morgonsdagens partiledardebatt.