Kategoriarkiv: Böcker

Det var inte bättre förr

Fick de här två av mamma när jag var hemhemma förra helgen. Alice Lyttkens har skrivit en hel del inriktat på kvinnor och deras historia. Känns bra i hjärtat eftersom det mesta från förr handlar om karlarna. Hon kallas ibland feministisk pionjär.

De här två böckerna utspelar sig på 1700-talet med fokus på 17-åriga pigan Stina. Hon har det rätt bra på på grevens Ekelunda. Tills greven tar vad han vill ha och Stina blir med barn. Då ska hon bära skammen och skulden kring att ha blivit gravid och en lösning för hennes situation måste fram.

Jag tycker mycket om historiska romaner, ända sedan jag på mellanstadiet läste Trälarna-serien. Ilskan går igång på temat, män från överklassen utnyttjar alla från underklassen, men hårdast slår det alltid mot kvinnorna.

Böckerna är skirvna på ett gammaldags språk vilket jag bara tycker är kul. Uttryck från förr som inte förtjänar att falla i total glömska.

Det ska tydligen finnas fem böcker till i serien och jag får ge mig ut för att leta dem. Hör gärna av dig om du har!

 

Låt mig få leva

Jag köpte boken direkt av Max Safir när vi hade uppföljningsmöte i december efter förra årets resa med Forum för levande historia. Skrev om det HÄR och HÄR.

Max Safir skulle egentligen ha deltagit på den resan men var tyvärr sjuk just då. Han var en period vid Mauthausen som vi besökte.

Vi har alla fått berättelserna, sett bilderna av arbets- och förintelselägren. Inget går dock lika hårt in som att läsa den som var där. De i sammanhanget mindre sakerna när Max berättar om hur hans riktiga namn, Manes, har fösvunnit ur hans liv och hur han reagerade när han hörde namnet i gen, många år efter att någon tyckte Max passade bättre. När han beskriver hur han skiljs från sin familj, hur han försökt förhålla sig till allt som hänt. Det blir floskligt när jag ska försöka återge.

Max har, som många andra överlevare, gjort en otroligt viktig gärning nbär han föreläst för oräknerligt antal människor om människorvärde. En del av att föra historen vidare är att få fram den här boken. Det är jag väldigt tacksam för. Inte många av överlevarna finns kvar och allt som hänt de, som kan bevaras för eftervärlden är av vikt.

Liksom de andras böcker är Max en sådan som av naturliga skäl är svår att lägga bort på kvällen och som en inte sover särskilt bra på. Tacksam för allt som är, vill grina för alla som i dag utsätts för omänsklig behandling.

Den där bokhyllan

I mitt vardagsrum har jag tre breda Billysar för mina böcker. Jag har genom åren köpt till extra hyllplan. Det är ingen trängsel så när jag stöter på en bok som är en ”keeper” är det inget problem

Senaste året har jag tänkt att det skulle behövas en rejäl rensning och omstrukturering av böckerna efter ett system som är logiskt för mig.

Hade äntligen tänkt göra det i går kväll, men det råkade bli en kompiskväll istället. Men så i dag hände det! Nu är det bra ordning på undomsböcker, samhällsböcker, böcker om hur man styr kommuner, feministisk litteratur, ponnyböcker, uppslagsverk, resehandböcker osv.

Av romaner spar jag väldigt få av de jag läser. Ger de flesta till mamma som läser och sedan skickar vidare. Några av de jag tänker att jag gillar extra eller kommer att läsa om när jag är 50 spar jag. Kan ändra mig över tid gällande vilka det är. Så boken kanske trott den stått säkert genom gallringar, men så … sju år senare ryker den.

Mest gillar jag mina böcker om olika pyssel samt alla mina böcker med bilder på apor. Den jobbrelaterade hyllan med böcker om naturvetenskap är också fin.

Jag har en ganska ny fotoapp som jag är glad över, gjord av Elise på A Beautiful mess.

Åkervall, Barbery, Larsson, Zweigbergk och Kallentoft

Jag brukar ju berätta om lite olika böcker jag har läst här ibland. Det blir lite slump vad jag lägger upp här. Inget särskilt urval, passar på när jag har tid och ork bara. Nu bjussar jag på några jag avslutat senaste veckan.

Den här läste jag precis ut på balkongen. ”Jag tjänar inte” av Jenny Åkervall. Åkvervall jag jobbat nära Göran Persson Mona Sahlin. Det är tydligt att hon har full insikt i de villor som toppolitikerna har, och det äckliga spelet som tyvärr verkar krävas. Runt det väver hon en historia där vi får följa olika personer vars vardagar vävs ihop. Väl avvägd samhällskritik ryms och ger behållning. Alla kan läsa det här. Underhållande och lättläst.

Den här betade jag snabbt av eftersom den var fascinerande och annorlunda, ”Igelkottens elegans”. Jag vet att jag för ett par år sen läste gott om den här, köpte den och därefter glömde den på ett tåg med bara några sidor läsa. Köpte den igen när det var någon megabokrea på stan och den har tryckt i fetinghögen av ”att läsa”. Vilken höjdare. Om människor, om konst och filosofiska tankar. Stort i det lilla. Klassamhället. Underbar bok om en portvakt och hennes bekanta. Välskriven, genomarbetad, genomtänkt … allt sånt. Och en annorlunda titel som sätter ribban för innehållet.

Så bjussar jag på deckarträsket.

Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” är en pärla. Jag tycker om alla hennes böcker. Lite kärva karaktärer som är sina egna. Inte inställsamma eller streamade på något sätt. En elak översittargubbjävel som man kan störa sönder sig på. Norra Sverige (till skillnad från Gotland som jag iofs också älskar men är så ”gjort”) och snö.

”Hon bar skammen” tror jag att jag kan ha läst förut. Ni vet känslan när man läser och allt känns bekant men en minns ändå inte slutet så det är lika bra att läsa vidare. Om fängelseprästen Ingrid som jag skulle kalla 1) skittråkig 2) rättså dum. Hon har inte någon överlevnadsinstinkt när hon göra sina val av handlingar precis. Som story lite underhållande ändå. Helena  von Zweigbergk är en skicklig skildrare av relationer och det finns med också här, men verkligen inte i nivå med t ex hennes ”Ur vulkanens mun”. Det är iofs också en helt annan genre.

Mons Kallentofts ”Den femte årstiden”. Tycker den håller samma goda nivå som hans tidigare. Spänning och tuff Malin som huvudperson. En karaktär jag tycker mycket om. Det jag inte gillar med någon av Mons böcker, kanske för att det är för flummigt öfr mig är styckena där de redan döda samtalar med de som är i livet. Jag hoppar över dem för de ger mig inget. För mig som trist ateist så förstör de bar

 

 

Rikitikitavi

I helgen läste jag Rikard Wolffs bok. den handlar om honom och om hans familj. Jag tyckte om allt. Bilderna och texten.

Varje människa är ett äventyr, och även till synes små saker formar en människa. Wolff betar av älskade släktingar, barndomen, kärlekar, ångestar …

Allt väldigt mänskligt. För den som har en familj, för den som har haft kärlekar, det är inte samma sak men han fångar en del av essenserna med att vara människa.

Det är också en historia om Sverige. Vi känner igen delar av HIV-epedemins ankomst från Gardells böcker. Det handlar om Wolffs relation till Mona Sahlin och hade jag inte lämnat boken kvar hos mamma skulle jag ha citerat ett stycke där han skriver om politiken.

En skiva med utvalda låtar följer med. Har dock inte lyssnat ännu.

Mycket olika böcker

Tidigare berättade jag att jag fått Maria Svelands Hatet som spontanpresent av min kollega Åsa. Läste ut den förra veckan. Det är en bok som synts på olika recenssionssidor och oftast fått bra recenssioner utifrån att den handlar om ett viktigt ämne. Någon av damtidningarna tyckte den innehöll för många ”personliga vendettor”. Det är en av sakerna jag tycker är klokt att bygga en bok kring, hur enskilda människor beter sig, eftersom många av samma ger mönstret, och det finns många av samma.

Jag tycker om att Maria betar av bakgrunder till olika fall och intervjuar inblandade i den mån det går. Hon blandar det med vad hon själv upplever under tiden utifrån sin egen situation. Det är naket och utlämnande. Precis på det där sättet som jag tror att många provoceras av. Att man inte får bli ledsen eller ”bry sig” eftersom man är offentlig person.

Som om det offentliga gör en mindre människa, mindre känslig. Inte precis tyvärr.

En bok av helt annat stuk är Från loppis till salong av Ida Magntorn. Det finns många av den typen nu, Do it yourself-varianterna. Mer eller mindre lyckade. Den här är mycket trevlig. Trevig är verkligen helt rätt adjektiv. Projekten är helt lagoma och därför genomförbara. Bilderna fina. Känslan att hålla boken i sina händer är fin.

Apropå böcker så har jag missat bibblans nyöppning i dag. Får kika vid annat tillfälle.

En läskig men fin present

Min kollega Åsa har gett mig en present. En av de finaste presenter jag fått sedan jag fick Latin Kings-boken signerad av Dogge av en annan vän.

Det här är Maria Svelands ”Hatet” med fin hälsning i. Återkommer när jag läst den.

Just nu ligger i ryggsäcken Katrin Kielos ”Det enda könet”.

Och vad gäller hat. En Gävlebo har precis varit i rättegång för ett hotbrev han skickade till Aftonbladets Anders Lindberg. Jag läste det och rös. Formuleringar från helvetet och dödshot. Mannen som skrev det hänvisade till att han druckit alkohol vid tillfället. Då ska vi acceptera ett sådant beteende? Självklart inte. Lider med alla som får ta emot detta hat. Och alla som hatar så mycket.

Ur bokhögen

På resan hem från Azorerna läste jag ut boken till höger. Under minst ett år har en liten, liten lapp utdragen ur någon tidning legat under plasten på mitt skrivbordsunderlägg. När jag läste recenssionen förstod jag att den här boken bara måste läsas. Ingenbarnsland. Miiras uppväxt i Göteborgsförorter under 80-talet. Alltså ganska nyss. Tillräckligt nyss för att förstå att vi har barn omkring oss i dag som har en rufig barndom?

Hetekevi Olsson skriver enkelt. Målar personer väldigt väl. Kanske smärtsamt väl. Skildar tanken hos en tonåring på ett sätt som påminner om jobbigheten i att vara tonåring, men också tankar som var och en av oss har men aldrig skulle erkänna.

På temat tonåringar är den andra serien om två böcker främst skrivna för ungdomar. Sonya Sones böcker. Skrivna i korta stycken. Först irriterande, därefter helt okej att läsa. Snabbt går det. Huvudstoryn är en normalpoppistjej som blir ihop med skolans paria och vilka följder det får. Visar ganska tydligt på den äckliga hierarkin som tonåren kan vara. Påminns om hur ORIMLIGT det är. Likväl påtagligt och ganska igenkännande.

Och allt ska vara kärlek

Det här är en fristående uppföljare till Yarden. Yarden är en av våra moderna arbetarlitteraturklassiker.

Den här boken är en mix av en massa känslor och återblickar och uppföljningar kring Yarden. Det är klart att det känns. Men konceptet är inte helt enkelt att greppa. Däremot har jag en väldigt behållning av Lundbergs språk. Han är fantastiskt vad gäller att måla känslor med ord. Tänjer på våra språkgränser för att få det att passa perfekt.

Så värd att läsa.

Var det så bra?

Förra veckan läste jag den här gamla godingen av Lena Andersson. Den är mycket välbeskriven HÄR. Förutom att det är modern arbetarlitteratur tycker jag om Anderssons språk. Det är enkelt, avskalat men innehåller ändå allt.

Jag kan inte skriva att jag känner igen mig i situationerna men mycket av det mänskliga.

Stor behållning.