Klockan ringer nio. Inte tidigt alls. Om det inte vore för att jag var uppe så länge. Jättelänge. Tidningen hann komma.

Skyndar mig att göra morgonbestyr och kastar mig i väg till Konstcentrum och dagens föreläsning jag skulle åhöra. Halvvägs konstaterar jag att jag på den ena foten har en svart sneaker och på den andra en vit. Med oflit. Ingen ungdomsgrej. Jag har bara satt på mig omatchande skor. Ingen tid att gå tillbaka och byta för att ha seriös framtoning.

Kommer nöjt fram med några minuter till godo. För att konstatera att det ser lite dött ut.

En kvart senare anlände jag Folkets Hus. Bara mig själv att skylla.

Men nog är det märkligt. Den här hösten känns det som att jag tappat alla ordningar jag haft. Det går utför helt enkelt.

Genom Campus Bommersvik är vi några ur S-riksdagsgruppen som fått möjlighet att gå en kurs om kommunikation och ledarskap.

Ett ämne som aldrig, aldrig ”tar slut”. Jag har gått olik autbildningar i detta sedan jag var femton år. Det har hjälpt mig ibland, ibland inte. Varje kurs ger någon ny liten insikt.

Berghs har nu levererat en del grejer till oss att fundera på. Jag tar med mig att jag jobbar alldeles för mycket för att kunna leverera bra när jag gör det. För lite tid till tanke och för många tidstjuvar.

Jag tar också med mig att jag ännu mer ska ifrågasätte de strukturer vi jobbar efter, när jag inte tror de är bra.

Naomi som red med oss på Island i somras har lagt upp lite bilder. Här är en av dom. När det var för brant och löst för att rida så vi fick gå ner. Det var en del sånt.

Jag i grått där. Notera hela bunten med löshästar som går på egen hand. Jag tänker ofta på Island. Väldigt ofta. Det är nåt med Island. Som drar. Som ockuperar.

I går kväll när jag kom hem var jag riktigt ledsen. Inte för en sak, utan för många olika saker som jag inte kan påverka. När det bara känns så där uppgivet och pissigt. Jag är inte van det, hanterar sällan något genom att deppa igenom.

Resultatet blev en tämligen passiv kväll i soffan där jag lät ledsenheten bara vara med. Finns säkert några sådana tips i någon självhjälpsbok.

Sov länge och drömde en massa saker. Inte heller det positivt.

Men nu, några timmar senare är det lite mer på plus. Jag och en vän bytte grejer på sakbytardagen på Lättings. Var ganska mycket folk där, bra. Jag kom hem med två böcker. Åt på ett café och det var gott och det kom förbi en del kändisar det är kul att heja på, innan vi gick hemåt. Snart hemhem.

I dag har jag för första gången besökt IOGT-NTOs behandlingshem Dagöholm. Det ligger utanför Flen. I utredningen som IOGT-NTO gör som handlar om LAB (läkemedelsassisterad behandling) i samband med just vårt egna behandlingshem behövde vi intervjua de som arbetar där.

LAB är verkligen ingen enkel fråga, tvärtom. Hela diskussionen om missbruksbehandling är verkligen inte enkel alls. Just nu har den fått slagsida tycker jag. Det är som om LAB är det enda alternativet till opiatberoende. Det KAN vara ett alternativ men vi ser många problem med programmen. Visste ni att det finns ytterst få behandlingshem i Sverige som verkligen är helt drogfria? Det handlar om en handfull.

Jag skulle vilja återvinna UNFs gamla ”Det ska vara svårt att börja knarka och lätt att få hjälp att sluta”.

I går var ett stort gäng från Bröstcancerföreningen i Gävleborg på besök i riksdagen. Åsa hade ordnat det och jag hjälpte till att guida lite.

När jag kom till kontoret i dag låg den här i en fin rosa förpackning där. Ett tack från dem alltså. Så fin! Bling och rosa och en viktig sak. Ska köpa ett eget rosa band i år också. I år designar Dagmar. Vi känner alla någon! Jag tänker närmast på min mormor och flera partikamrater.

Från Cancerfonden: Att ett glas vin om dagen är nyttigt är ett påstående som många har gjort till en sanning. Samtidigt som de flesta vet att alkohol ökar risken för cancer. 

Det här känns som en dag med ALLT. Allt av politik. Företagsbesök på assistansföretag och företagshälsovård. Två interna möten och ett medlemsmöte med Morgan Johansson som pratade om kriminalpolitiska programmet.

Kvällen landade snyggt. Jag och fyra trevliga män på Bakfickan.

Var ute med en vän i hösten. I ett av Gävles undanskymda områden med diverse gammalt skräp på ett sätt någon borde ta hand om tog jag den krita som finns i isoleringsskivor och … tja. Så nära den älskade grafittikonsten kommer jag. Inte så nära, men ändå. Tell me if you find it.

I går kväll mådde jag riktigt illa. Helst enkelt för att det inte är meningen att gå på två restauranger på samma kväll. Så kan det bli när vännerna har olika önskemål. Äta huvudrätt okej. Att sen fylla på med förrätt var tämligen onödigt. Somnade med känslan av att jag kanske sprängs under natten.

Så efter att ha sovit tills jag vaknade bestämde jag mig för att solsöndag är lite, lite löpning för att skaka om kroppen.

Och då den goda insikten om att det här fantastiska klassiska stycket Bolero som spelades på konserten jag nyss var på är 14 minuter långt. Precis lagom för min löpsträcka. Det visade sig också att takten passade utmärkt.

Härligt med nya goda kombos. Tycker ni 14 minuter är kort? Jo, det är det väl. Men bättre än inget. För en som hatar att springa.