Den här veckan har jag och killen plejat alla möjliga avsnitt av Svett & etikett. En ny bekantskap, Kalle Zackari Wahlström, är huvudpersonen. En riktigt, riktigt underbar en. Han är skojig och personlig. Här är hans blogg.
Citatet som är det absolut bästa hittills och som på kort period blivit lite av ett mantra är ”Jag älskar att inte springa”. För så är det. För honom var det det, och för mig.
Nu har det gått tio månader sedan jag satte igång med träningen ordentligt. Nästan varje vecka har jag tränat 4-5 ggr på olika sätt. Inte alls lätt att få in i schemat alltid men jag har kämpat för att det ska fungera. Kämpat för att få göra sånt jag bara tycker är jobbigt.
Jag väntar på att komma över den gräns jag inte är nära. Att längta till träningen, att njuta av den under tiden det pågår. Nu är behållningen bara en nöjdhet efter passen, att jag faktiskt gör det. Inte mer.
I dag har jag och Markus promenerat till friluftsanläggningen (tar nästan en timme), sprungit och gått i backe där och sen gått hem igen. Nästan tre timmar på fötter. Både snabbt och brant. Det är sjukt bra gjort av oss båda. Särskilt av honom som orkade fler gånger i backen än jag.
Jag ogillar träning som allra mest när det är ”tävling”. Jag hatar att förlora och när det är tävling i idrott förlorar jag. Så enkelt. Det är därför jag till och med tycker det varit olustigt med de två motionslopp jag under livet deltagit i. Men det gick ju bra, alla var glada, alla fick medalj.
Men kanske också nåt arv från skolidrotten och hetsen där. Jag var väl inte så illa. Tror jag gick ut nian med en fyra. Jag kämpade väl. Men inte fan hoppade jag varken långt eller högt eller sprang snabbt. Jag hade lite talang för att stå i målet på handbollen.
En del av de där träningsnjutarna ska gärna säga att det är så enkelt, det är bara att prova. ”Spring 20 minuter bara!”. En sån person har inte en jävla aning. Tjugo minuter för en otränad är i princip omöjligt att orka springa. Fem kan gå. Kanske.
Därför är min PT bäst. Ingen flåshurtig kompis som inte fattar min nivå. Hon har träffat massor som mig. Som kan läsa min nivå. Som känner av vad jag faktiskt kan. Och vet att min envishet gör att hon kan pressa mig lite. Men bara lagom mycket. Så att jag känner att jag klarar det.
Så varför vill jag träna? För att jag vill hålla mig frisk. Jag måste inte prompt leva länge, men när jag lever vill jag vara okej. Orka saker.
Peppar peppar så har jag inte varit sjuk en gång sedan i augusti. Innan dess avlöste förkylningarna varandra. Det kanske bara är en slump, men knappast va?
Alla vi som inte vill träna (för att det inte är kul, för att det är jobbigt) och ändå gör det, det är vi som är de sanna hjältarna. Glöm aldrig det.
Promenad är också träning.