Den här stämplen köpte jag i Japan. Där finns det särskilda stämplar för lärare att köpa. I Sverige finns mer tråkiga saker. Nu har jag använt den när jag rättat atomkemiförhör. Det var kul.

Nu ska vi prata noga om periodiska systemet. Viktigt för ett fortsatt bra liv!

Det gick bra. Vi var först ut i morse och saknade bara en.
Fick beröm av fotografen för att vår klass var den lugnaste av alla.
Alla andra dagar har tiderna förskjutits men inte för oss…

Det är Povel Ramel på TV.
Det är för att vi har så många gamlingar som gillar sånt.
På Public Service såklart.

Idag fick jag gratulationer på min nämnd. När jag kom hem öppnade jag blommorna för att sätta i vasen (det är naturligtvis delar av buktetten på bilden) och läser 30-år på kortet var det lite jobbigt. Trettio brukade vara nåt som min mamma fyllde. Jag minns rätt väl hennes trettioårsdag. Det är bara sjutton år sedan…

Som ni kan se har jag glasögon idag. Lite inspirerad av min lillasyster som säger att det ska man ha (bara för att hon precis begåvats med ett par) och varje gång jag har det får jag beröm. Jag ser ju att jag ser läskigt snygg ut. Och smart.

Powershoppade två par jeans. Jag är för gammal för att bry mig om märken och köpte istället billiga jeans (man kan inte köpa för en tusing när de räcker två månader) på billiga affärer. Gott så. Jag blir alltid så svettig av det.

Nu står det vårrullar i ugnen och jag ska läsa en tidning som kom med posten. Sedan promenera lagom länge innan jag ska jobba.

innan jag skulle behöva gå upp. Det är nästan magiskt hur livet ändras när man närmar sig trettio,

Idag ska jag vara på Socialtjänsten hela dagen för nämndsmöte. Efter det något av det mest ångestframkallande som finns just nu, köpa jeans. För att jag måste. Vi får se om det blir något.

Den här lilla söta tjejen rekommenderades pga sin HIF-tröja att stå på den neutrala läktaren.

Ikväll Helsingborg-Gefle. Strömvallen.
We´re gonna beat them.

-Man producerar de varor som man kan sälja, annars producerar man andra varor. Det är det som är den svenska välfärden.

Jag som trodde så mycket att det var något helt annat.

Alltså… förra veckan skrev Sofie Wiklund på ledarsidan i Arbetarbladet om hur hon alltid reagerat på att några är de som alltid för föra de andras talan. De andra vågar nämligen inte öppna käften, utan sitter som möss på mötet men kan mycket väl gnälla efteråt.

Jag hade kunnat skriva det själv. Om alla som gnällde över saker själv vågade göra något skulle det bli lite bättre.
Tystisar har jag svårt för