Fick just ett mess på msn från en tidigare mattelev som ville berätta att den nu kompletterat det den behövde för att komma in på ett program. Och att den var glad för att jag hade hjälpt till så med matten så att den redan var klar. Då blev jag glad. För att de tänker positivt på mig ibland. För precis när man påtvingar hjälpen är de inte alltid så nöjda.

I dag när jag käkade på det där fiket läste jag Mama. Då var det några sådana mor-dotter-repotage. Jag skulle vilja göra ett sådant med min mamma någon gång. Naturligtvis kommer hon att berätta vilket förträffligt barn jag alltid har varit. Klok och välartad, en ständig källa till glädje. Jag kommer att säga att hon aldrig har tjatat, är otroligt händig och den absolut bästa på att klura ut saker. Lägger sig aldrig i saker och säger aldrig något negativt.  
Vi hoppar av pur lycka för att vi är så fab.

Jag åt sallad på Wayne´s i dag. Väldigt lite folk där. Faktiskt mer personal än folk. Personalen hade problem som särskilt en av de dryftade högt och upprört två meter från mig. Hon hade allvarligt problem med en annan personal. Han kanske hade problem med henne också, inte vet jag. Det bjöd på säkert tjugo minuters skitsnack. Det har inget med service att göra för jag fick min mat snabbt. Waynes´s har ryckt upp sig om man jämför med i början. Vänta tusen miljarder år på en smoothie var inte ovanligt då. Dock kanske man borde fundera över vilket intryck jag får av ett fik där de snackar skit om varandra inför gästerna.

På Domus City har en kille i kanske 25-årsåldern börjat jobba i sommar. Jag har handlat av honom några gånger. Det är en ganska kort kontakt. Varje gång har jag blivit irriterad på hur nonchalant han är.

I dag hände följande:
-25.50! (hörde jag, kollade faktiskt inte på displayen).
Så jag lade upp 26 kronor.
-Har du inte mer, tror du att det där räcker?
Jag tittar förvirrat på displayen och ser att det står 31.50.
-Åh förlåt, jag tyckte precis du sade 25.50.
-Ja, men det gjorde jag inte.
Snabbt pillar jag upp lite mer pengar.
-Det här ska väl bli bra! säger jag så där käckt som jag kan.
Han bara glor på mig. 

När sådant händer, vilket inte är helt sällan i Sverige, vill jag skrika. Be att få prata med chefen. Det gör jag aldrig. Jag bara ger dom Elin-blicken och försöker undvika personen om det går. På Berglöfs skor går jag till exempel inte in om en särskild tjej jobbar. Hon var dock inte elak, bara spånig, utan pratade i telefon istället för att svara på frågor som jag ställde i kassan. Om ett krogbesök pratade hon. Viktigt så klart!   

Jag har inte tänkt på radioprogrammet sedan jag sorterade skivor sist. Ni vet, Rally från Göteborg. Roliga vitsar, roliga omgjorda låtar. Det ver verkligen fredag att lyssna på det. Och många lyssnade. Extra festligt kändes det att sitta på ett tåg till Göteborg och lyssna.  Jag reste ju mycket i min ungdom så det hände inte så sällan.

Lyssnade på P3 (♥) när jag gick hem från stan nyss och i ett annat program spelade de upp "humor från förr". Alltså Rally. Alltså blev det kul. Så tänkte jag, att om trettio år kommer de som inte var med när det begav sig att tycka det är ganska löjligt. Ungefär som att det är svårt att roa mig med Hasse och Tage. Ganska ledsamt när man tänker på det.

Här blir Söder City och City Söder. Beroende på vilken bro man tar. Med bil. Går man kvittar det.

Jag har suttit vid ån och kontemplerat någon timme. Erik ringde, han har ett sjätte sinne för mig.

I förmiddags vigde jag ett par. De var gulliga.
Jag var smärtsamt vacker i min grönblommiga klänning, lila strumpbyxor och guldskor.
Några barn har förgyllt betongen utanför huset.  Det piggar upp något.

Har förberett lagom mycket inför morgondagens förmiddagsvigsel. Det viktigaste är att stiga upp och det kan jag inte göra i förtid. Det näst viktigaste var att ta bort det gröna nagellacket. Det skulle inte ha känts helt rätt.

Glatt överraskad. Jag tyckte absolut bäst om hela biten när Göran är i stallet och med hästen. Klart roligast är den tonårsbitchiga hästtjejen som ska hjälpa honom. Gå och se. Inte intellektuellt så just därför.