Påsk. För mig innehåller den inga särskilda traditioner. På påskafton sov jag hos de här ungarna, efter att vi hade gått påskkärring. Väldigt kul! Särskilt i väderlek som skiljer agnarna från vetet.

Resten av påsklovsveckan har jag haft några politiska möten men främst försökt haft just lov. Sovit. Promenerat. Tränat. Varit ute. Ätit på matmarknad. Läst. Träffat fler syskonbarn.

Inser att när jobbet börjar igen är det ganska precis två månader till sommarlov. Det brukar gå i ett nafs det.

Så, snart lov igen. Vilken lyx det är att vara lärare. Allt jag hör är lov!

Jag gjorde en blixtvisit hemhemma. Den innebar att jag fick reda på att min syn förbättrats (knäppt fast kul), jag räddade ett barn som gått fast sig i leran, hempizza, fredagsmys och jag somnade halv elva efter att ett annat barn högläst för mig. Mamma hade tydligen smugit in vid elva för att se vad det blev av mig Men vi sov ju!

I dag har jag allmänfixat. Skulle varit iväg på Musikhuset i detta nu men sällskapet blev krasslig. Blev inte så ledsen utan har istället gjort praktiska saker som att deklarera, mejla, skrivit protokoll och förberett en parentation samtidigt som jag tittat på dinosaurierna i nya serien på Netflix. Är inte så trött nu, vilket kan bero på att jag sov två timmar i eftermiddags efter att ha hängt lite på uteplatsen. Nöjd över detta. Krokusar har kompletterat snödropparna nu!

Nej, jag stor inte i en kö i arla morgonstund för att komma först in på nya ICA Maxi Brynäs som hade premiäröppning i dag. Däremot väntade jag på att Markus skulle komma hem från jobbet så vi kunde gå ihop för att titta på allt det nya. In var enkelt. Inte förvånande känns det som en random ICA-butik. Det här upplägget var väldigt likt det i Söderhamn som också är en rätt ny ICA. Den här butiken är alltså en av mina närmaste grannar. Känslan är att den ligger längst bort i trädgården, bakom en häck.

Att jämföra med att bo på landet där när lanthandeln stängde fanns kiosk och mack med begränsade öppettider att tillgå går inte. Jag har alltså någon minut till en butik som har i princip allt jag behöver från 6 till 23. Och Apotek då, med något mindre generösa öppettider. Jag är nöjd. Det var fint. Ser fram emot att hämta saker i paketroboten igen. Skickade också iväg en bok jag sålt när vi ändå var där.

Gick upp vid nio. Tog emot ett par för vigsel på stadshuset klockan 11. Körde lite extra gudning av Spegelsalen. Träffat S-kvinnodistriktets andra revisor på Brända Bocken och käkade lunch med henne innan vi gick igenom papperen. Hade nämndsrelaterat möte innan jag promenerade hem i halvblåsten. Försöker träna på att gå fortfare, men det är tråkigt.

En bra dag.

Mars rullar på kvickt. De första två veckorna har jag förstås arbetat. Det här är en ganska ruffig period på jobbet, när elever ska skriva nationella prov. Det är alltså MÅNGA prov. Scheman måste korrigeras vilket påverkar alla elever och lärare. Dagarna blir annorlunda och det blir jobbigt för många. Att det blir det för eleverna är det sämsta, förstås. Dessutom börjar de bli darriga generellt inför både slutbetyg i grundskolan och insikten om att tiden på högstadiet snart är slut. Det darrar i mig också, när jag tänker på att min insats för eleverna som går ut nian snart är slut.

Jag har förrättat fyra vigslar, haft ett gäng möten, både digitala och live (snittar ett om dagen som politiskt engagerad främst på fritiden), varit en helg i Norrala och firat fyraåring med gulliga barn! Och träffat katterna! Jag var på Agnes och lyssnade på Per Kornhall som talade om demokrati, det var bra. Ut och åt en kväll med en kompis.

Men, jag har reflekterat och tänkt att jag aldrig gör något nu för tiden. Då för tiden kan vara 2019. Bara för att ta ett år. Det var grejer jämt, både jobb och skoj. Så därför känner jag mig både lite onyttig och lite tråkig nu. Det är också helt galet hur mycket mer jag sover. Inte konstigt och jag tror att jag fortfarande sover ikapp. Då, när jag jobbade långa dagar nästan jämt var det enda sättet att få så kallad egen tid att vara uppe sent. Så jag var uppe, och sov lite (4-6 timmar). Jag gillar förstås fortfarande sena kvällar, men jag har också ställt om vanorna en del.

I fredags åkte min kompis hem runt nio, efter att vi deltagit digitalt på en extrakongress och ätit en massa ost, och då kände jag att den här dagen var slut. Släckte 22:30 och sov till halv nio. Sov alltså tio timmar. I går var det möte och manifestation mot migrationspolitiken och fika med kompis på stan. Kom hem. Kollade på massa dejtingprogram och sorterade garderob och linneskåp. Var klar med allt sedan och sov ungefär samma tider, faktiskt lite tidigare. Det hade inte hänt för fem år sedan att jag lagt mig 22:15 en lördag. Om jag fått veta då att det skulle hända hade jag varit mycket frågande. Hånskrattat kanske. Det gäller också en annan grej jag gjorde i dag. Bokade biljetter och resan till en metal-festival i augusti. Det hade också varit helt främmande då. Som ett parallellt universum. Där jag sover tidigt och lyssnar på metal! Jag har inte stelnat än i alla fall.

Jag tror att min kropp haft någon slags lite dålig situation ungefär hela året. Inte varit helt pigg. Jag har varit snuvig sedan Italien och det är väldigt besvärande. En doktor skulle bli ledsen om den visste hur mycket jag nässprayat. Men det GÅR INTE att sova täppt. Vaknat ofta på nätterna och behövt spränga upp näsan med dynamit. Det har gjort mig förbannad. Nu lättar det. Sent omsider.

Jag har i vanlig ordning promenerat, men inte så mycket som jag brukar. Men i dag har jag både promenerat länge och varit på gymmet. Dessutom kändes det bra.

Som icing on the cake har jag också bokat resa till rolig helg med kompis som inkluderar både ridning och sevärdheter. Och renbäddat. Det är ändå söndag. Med NYA sängkläder dessutom. Inte bara rena. Och ja, jag har tvättat dem innan användning så jag inte ska få allergisk reaktion.

Satt några sticklingar i kruka. Det är precis på håret att några krukväxter klarat sig. Samma som alla vintrar.

Tvättat och strukit allt, så nu är jag redo för resten av mars.

Bilden är från när Forsbacka/Gävle sluter upp för Gabriella och hennes familj den 13 februari. Nu är hon i El Salvador. Inte i snön.

Ofta sägs att socialdemokratin är en bred kyrka, det vill säga att i partiet ryms en spännvidd av tankar och idéer. Var det Göran Persson som sa det? Spelar ingen roll, och det är sant. Det är också viktigt, därför att socialdemokratin ska vara ett folkrörelseparti. Partiet attraherar höginkomsttagare från storstadsområden och arbetslösa från bruksorter som båda ser att ett mer jämlikt samhälle med trygghet är vägen fram för att göra det bättre för alla. Att det kommer olika perspektiv på frågor helt naturligt. Frågor som bryts i medlemsdemokratin.

I mer än tio år har migrationspolitiken stått högt på många länders agendor. För att inte tala om hos alla miljoner människor i världen som är på flykt. Just nu är fokuset i Sverige på utvisningar. Jag uppfattar att det finns en bild hos många svenskar som är: ”Det är konstigt och dumt att människor som kommit till vårt land och sköter sig bra inte får stanna medan andra som betett sig dåligt får stanna”. Givetvis finns massor av juridik kring detta, varför det blir olika utfall, men det hindrar inte människor från att ha den här uppfattningen och därmed bli rasande när det visar sig att deras mycket väl integrerade vänner som är en del av det svenska viet plötsligt inte räknas. I Gävle har vi sett Gabriella 8 år utvisas till El Salvador då hennes pappas inkomst var någon tusenlapp för låg, för att familjen skulle kunna stanna i Sverige. Både mamman och pappan verkar i samhällsbärande yrken. En annan är Zaina från Gävle. 23 år, jobbar på skola och är eldsjäl  inom en idrottsförening i stadsdelen. Hon ska utvisas till Jordanien efter fjorton år i Sverige.

Självklart är Socialdemokraternas politiska program och riktlinjer viktiga. De utgör ryggraden. Men inte mer än att hållningar kan ändras, oavsett vad som står i dom, oavsett medlemmars möjlighet till inflytande. NATO. Jag kan inte utläsa ur varken program eller riktlinjer att det som händer nu är det vi menar med stram migrationspolitik.

I dag skriver DN om Afnan, SSU-ordförande, boende Köping som riskerar att utvisas. Två partivänner, Annika och Elizabeth, berättar i artikeln om sin besvikelse över Socialdemokraterna och migrationspolitiken. Det är samma tankar som jag möter i hela mitt distrikt, Gävleborgs partidistrikt. Hos mina arbetskamrater och hos Gävlebor. Man kan förstås säga att det har fattats beslut i riksdagen där alla sossar borde ha förstått att vi skulle hamna där vi är nu. Ganska få människor över huvud taget, inte ens socialdemokrater, har den tid och ork som krävs för att sätta sig in i riksdagens alla tusentals omröstningar. Därför är det framåt som gäller.

Annika och Elizabeth i Köping tycker att det är tyst i partiet. Jag ser andra debattörer undra över vad det är för partikultur som finns. Det är klart det finns en partikultur. I just riksdagsgruppen inte helt skön alltid. Jag har en del att säga om den, men nöjer mig med ett exempel. När jag satt i riksdagen engagerade jag mig i situationen för de ensamkommande som kom 2015. Det var det många i Sverige som gjorde. Facit visar att det har gått väldigt bra för de ensamkommande som fick chansen att stanna. Fler fick stanna för att vi fick till stånd den så kallade ”Gymnasielagen”. MP drog men det hade inte blivit något om vi inte var ett gäng från S som också drev på stenhårt. Fick rätt mycket skit av partivänner. Jag tappade håret av stress och en sommaravslutningsmiddag ville inte mina bordskamrater prata med mig, pga. varit besvärlig. Som någon slags straff antar jag.

Vi var ett gäng, över tjugo stycken, som valde att skriva en debattartikel som vi skickade till Aktuellt i politiken som argumenterade för en lösning för de ensamkommande. Strax efter att den mejlats iväg började ledamöter som skrivit under höra av sig till mig. En efter en. De hade olika skäl till varför de inte längre kunde skriva under. De vågade inte. De hade fått propåer. De ville inte att deras namn skulle bli så synligt i arbetet. De hade faktiskt ambitioner i sitt politiska arbete. Det här kändes inte rätt längre. När texten kommit till AIP hade någon där börjat höra av sig hit och dit om att texten fanns och då började påtryckningarna. Jag vet vilka som lyfte bort sina namn. Jag vet vad de gör i dag. Men framför allt vet jag vilka som lät sina namn stå kvar. Personer med riktig ryggrad. Apropå partikultur.

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen är som det ser ut i dag de som har möjlighet att driva samhällsutvecklingen i den riktning jag vill se. Magdalena Andersson är den självklara och starka statsministerkandidaten. Jag räknar inte med att det kommer att ske på det sätt jag önskar och tycker i varje fråga. Det är den breda kyrkan. Jag får vara med och trycka på åt det håll jag vill, på de sätt jag kan. Med åren har jag blivit bättre på att inte behöva försvara Socialdemokraternas alla förehavanden. Varför ska jag göra det? Jag har inga problem att argumentera för Socialdemokraterna som partiet med den bästa helhetslösningen. Men jag har heller inga problem med att peka på området där jag tycker att vi borde göra bättre.

De flesta människor brinner av längtan efter att samhälle där alla mår bra. Vi vill se bra skola, äldreomsorg och ha kul! Det är krångligt med politik, men politikers uppdrag är att kommunicera begripligt. Mamdani i New York har gjort det. Hur han kommer förvalta sitt förtroende på längre sikt får vi se, men han har i alla fall fått förtroende och det är steg ett.

Socialdemokraterna ska vända sig till alla de svenskar som är beredda att lägga sin röst på ett parti som ”gör det bättre” när vi vågar syssla med reformer och fördelningspolitik. Otroligt tråkigt om vi sjabblar bor att få den möjligheten genom den VÄLDIGT TYDLIGA kommunikationen om fotbojor och utvisningarna till exempel. Ja, jag är ironisk. Det har varit ett haveri. Så till den milda grad att man fick skicka ut ett förtydligande mejl till alla medlemmar. Och ändå fortsätta hävda att den var tydlig. Nåja.

Min lokala partiorganisation har sagt vad vi tycker. Gör bättre. För Gabriellas, Zeinas, Afnans och för de som inte får mediautrymmes skull. För Sveriges skull.

Det är lite fint att sportlovsäsongen sammanfaller med OS. Inte för att jag har sportlov ännu. Inte för att jag tittar väldigt mycket på OS. Men bara ändå.

Jag tänker mer på årsmötessäsongen jag. I går körde många sosse-föreningar i Gävle sitt årsmötesrace. Tretton stycken av föreningarna körde på slot-tider. Jag deltog i tre av mötena och det känns både bra och effektivt och roligt att se så många partivänner samtidigt.

Flera av oss deltog i manifestationen mot utvisningar som arrangerades i Gävle i går. Jag en liten stund på grund av att jag behövde förrätta vigslar.

Spenderade kvällen med vänner, ost och mello, men det slutade med att vi streamade äldre bidrag från Finland istället.

I dag ledig söndag. Försökt att inte få den att kännas seg. Så jag har sovit länge. Och sedan har jag sovit två timmar till på eftermiddagen. Nu är utmaningen att kunna somna i kväll för att gå till fullmäktige i morgon. Har tappert försökt logga i i nytt mötesystem inför detta. Om jag bakar ihop detta med min känsla för de digitala systemen vi påtvingas i skolan kan jag konstatera att det borde finnas ett STORT utrymme för de som faktiskt klarar av att göra användbara och enkla system. Varför stiger ni inte fram?

Solen har lyst upp hela dagen och det har piggat upp. Jag har dock inte satt min fot utanför dörren, men jag har i alla fall tvättat två maskiner tvätt.

Längst bak i min kalender sitter en postit. På den står vilka uppdrag jag har inför årsmöten som gäller styrelser jag inte sitter i utan har andra upp drag för. Det vill säga styrelser jag ska valbereda eller revidera.

Jag är nu mitt i det arbetet. Det är valberedningar hit och revisioner dit. Men jag stryker saker på lappen!

Denna januari som är som tre månader lång. Senaste veckan har jag kört en gaffel i fingret, slagit huvudet i sänglampan och skadat näsan när jag tvättade ansiktet. Bra går det inte.

Men jag har skrivit den här texten i dag.

I veckan har ett moderat regionråd varit på industribesök på Billerud i Gävle och skrev om detta på Facebook. Politiker är ofta, mycket oftare än du tror, ute i olika typer av verksamheter för att lyssna och lära. Det här inlägget handlar inte om att regionrådet var ute, det är jättebra. Kommentarerna från regionrådets partivänner på inlägget är skrattretande tydliga för att påvisa skillnaderna i moderat och socialdemokratisk syn på vad industrier är. Därför vill jag skriva om dom.

Industrier och andra företag är en förutsättning för ett lands välgång. Det är det också att det finns människor som kan ta anställning i företagen och göra arbetet som företaget tjänar pengar på. Företagen betalar skatter och avgifter och samhället utbildar arbetskraft och det är lite circle of life över det hela.

Duktiga yrkespersoner som gör jobbet på golvet (eller i gruvan eller på åkrarna) är inte direkt de som har mest betalt inom industrin. Den del av vinsten de inte får för sitt arbete blir en vinst åt ägarna i företaget istället.

Jag har många gånger varit på seminarium med arbetsgivarorganisationer där de berättat hur många undersköterskor eller sjuksköterskor eller lärare som just det här företaget ”betalar för” med sin verksamhet. Det är helt sant. Men det blir snett, eftersom vård- och skolpersonal är förutsättningar för att de ska kunna driva sina företag. Återigen, det är ett ömsesidigt beroende. Fackförbunden bildades under 1800-talet för att företräda de som inte ägde företagen men jobbade ihop vinsten. Krävde åtta timmars arbetsdag, skyddsutrustning, semester och liknande som Moderaterna var emot det minskar de privata vinsterna. Tack facken!

En moderat skriver att det luktar pengar och att där har det skapats välstånd ÅT Gävleborna i över hundra år.

”Det har skapats välstånd åt Gävleborna … ” Gävleborna har inte passivt tagit del av välgörenhet från företaget. Gävlebor har slitit i den fabriken i över hundra år. Ett tydligt besked från en moderat om synen på arbetare. Osynliggörande.

Min morfar jobbade på ett pappersbruk. Det är han som är på porträttet på bilden. Länsmuseet visade 2012 bilder på arbetarna på hans bruk som en del av en historisk dokumentation. Min morfar dog när jag var tio, och jag vet att han skulle ha tyckt det var konstigt att vara utställd. Tack vare honom vet jag också också att det är enkelt att skoja om att det luktar pengar men att lukten som tränger in i hud och kläder inte gör arbetaren rik. Företagsägarna däremot.

En annan moderat bekräftar att fabriken gör ett mycket bra jobb FÖR Gävleborna. Fastslår att Gävleborna bara får, inte ger. Hon klämmer också till med att hon hoppas att aktierna ska vända upp igen. Signifikant kommentar från en moderat. De flesta människor äger inga aktier alls. Vet hon det? 

Januari efter Rom har varit som ett segt tuggummi och jag har mest gått omkring och suckat. Velat sova. Inte känt att något varit roligt. Svårt att motivera mig. Tänkt att jag inte fått något gjort.

Därför var det roligt att helgen som just gick var riktigt rolig. Efter jobbet åkte jag till Söderhamn och träffade en kompis och vi hade lite AW-häng på ett av de trevliga matställena som finns där nu för tiden. Jättekul. Hem till ena syrran vars yngsta fyllde 12. KALAS! Roligt att träffa alla. Mamma plockade upp mig och jag somnade gott hemhemma.

På lördagen väcktes jag av syskonbarn och en syster som höll fast mig och kittlade mig under fötterna. Brutalt uppvaknande men också ganska roligt. När lillebror var på simning var jag och storasyster ute och hängde i vintervädret. Som synes på bilden. Därefter pizzamys och så. Tog ett kvällståg tillbaka.

I går träffade jag en kompis och gick på Folkteatern och tittade på Järnkronan, med bas i Sara Lidmans böcker. Väldigt bra. Detta efter en rejäl sovmorgon. Som det ska vara.

Nu är en arbetsvecka till igång och i kväll hade jag tre möten efter jobbet. Det är också ett heltidsjobb i sig nu för tiden att uppdatera sig på nyheterna. Det finns mycket att säga. Det känns ovärdigt att vi ska utsättas för sådana här ledare, och då är det inte mig det är synd om.

Jag och några vänner skulle åka den 1 januari. Från Gävle på förmiddagen med bil. Så blev det inte riktigt. Samtidigt som Helena Bergström märkligt läste nyårsklockorna panikpackade jag. Vi bestämde oss utifrån vädervarningen att åka ner till ett hotell vid Arlanda redan på natten istället för på förmiddagen. Klokt av oss. Vädret gjorde mig räddare än vanligt för flyget, men det gick bra. De höll mig i handen vid start och landning.

Positiva saker i Rom

Se ett upplyst Colosseum på natten med fullmånen. Se citrusfrukter på träd och en grön papegoja i andra träd. Allt gammalt som är överallt, mer eller mindre uppgrävt. Galleria delle carte geografiche i Vatikanen var breathtaking. Små, gulliga bussar. Allt man kan äta.

Negativa saker i Rom

Spanska trappan var noll imponerande närt jag sett så mycket annat innan. Vatikanen den viktigaste dagen som återkommer vart tjugofemte år i spöregn. Dånade av alla människor. Det var otäckt och ingen bra reklam för katolicismen så överväger nu än mindre att ansluta mig. Fick inte se det jag ville (Drottning Kristinas grav). Måste åka tillbaka? Allt är lite grann fuktigt hela tiden. Allt är lite flytande, tid också. Allt man kan äta.

I dag såg jag en film på Instagram från dagen innan vi besökte Fontana di Trevi. Det var så otroligt mycket folk. Samma känsla som Vatikanen området runt fontänen är mindre. Vi var där en tidig förmiddag och en sen kväll och det gick bra.

Men. Det är en mycket relevant diskussion det här med överturismen. Och hur marknadsförs alternativa, lika spännande saker, på populära resmål. Vi tog oss till ett ställe man kan kolla genom ett nyckelhål för att se Peterskyrkan helt perfekt. Kön när vi kom upp på berget var världens längsta serpentin. Efter tio minuter gick vi hundra meter bort och tittade på hela utsikten inklusive Peterskyrkan utan ett litet nyckelhål men istället under apelsinträd. Det är konstiga saker som blir hypade och slösar vår tid.

Skulle jag rekommendera Rom? Ja. Men kolla så du inte är där när det är ett tryck på grund av religiös högtid som händer sällan. Kolla definitivt upp det.