Det här året har jag känt mig väldigt on trend. Eller kanske ledande. Jag ska ge tre exempel på det om du tvivlar.

Första exemplet. Under året har det rapporterats en hel del om hur populärt det är med folkdräkt igen! Det är ett perfekt plagg för fest. Inget gör en lika snygg. Alla borde ha en. Förstås.

Andra exemplet. Jag har djupdykt i Axel von Fersen och var själaglad under våren när boken Förbindelsen av Kristina Ekero Eriksson kom. Under sommaren ställde mina vänner upp på Fersen-week där vi besökt slott han bott på och begravningskyrka. När en guide anade min besatthet och vänligt tog oss på särskild visning av ”Fersengrejerna” dånade jag nästan. Och så, efter sommaren så aviserar Netflix att de ska spela in en serie om honom. Förstås.

Tredje exemplet. Emily Dahl, som gjort det fantastiskt viktiga programmet Modeinferno i SVT, trendspanar generellt på instagram och precis före jul berättar hon om att det på Pinterest är tydligt att brevskrivning är en grej igen. Jag har skrivit brev till vänner sedan jag var ett barn. Tog ny fart i pandemin och nu är det ett av mina främsta intressen jag ägnar mig åt på min kammare. Det är härligt med papper, penna, ordval och handstil. Varje brev i lådan är en upplyftande surpris. Klart folk hittar till det igen. Man vill ha överraskningar på lagom nivå. Förstås.

Jag satte en annan trend för några år sedan, det här med att inte vilja ha egna barn. Det tenderar att bli en samhällsutmaning, så jag hoppas att de här tre nya grejerna bara ska bringa glädje!

Det här är året då jag höll på att bli fast i skumgummigropen på Dome när jag gör mig till för syskonbarn. Som också sovit över hos mig utan sin mamma och det har gått bra för oss. Mostern har nojat i onödan. Andra får enbart sova över med sin mamma. Det är lite olika.

Jag vet att man aldrig ska säga när man liksom tackat nej till erbjudanden om uppdrag. Jag säger det ändå. I år har jag valt bort fantastiskt fina erbjudanden som hade varit helt otroligt att verka som. Jag har gjort det för att jag tänkt att den som inte direkt känner ”Ja, jag har orken och viljan och jag vill börja nu” inte är rätt person. Då har jag inte varit rätt person. Värmen och stoltheten jag känt inom mig när jag varit påtänkt har varit enorm.

En dag i höstas skrev jag spontant en text på jämställdhetstemat som blev viral på ett sätt jag inte varit med om innan. Det var ett heltidsjobb att moderera det. Jag skulle stillsamt sova lite efter jobbet den fredagen, det blev inte så. Jag är glad att det var det temat! Med tanke på den återgång vi ser gällande jämställdhet. Det är tydligen på utelistan. Sjukt. Det här året slutar tyvärr också med en rasande diskussion om mäns våld mot kvinnor. Varför väljer män våld? Jag vet inte. För att de kan?

Det är roligt på mitt jobb. Stundtals utmanande och det är därför det är roligt. Jag lär mig saker hela tiden. Varje morgon jag ser skolbyggnaden torna upp sig framför mig blir jag lite rusig över att få jobba där. Det bästa är inte ytan utan verksamheten på insidan.

Det känns som att jag skrivit uppsats hela året. Det stämmer inte. Det började efter sommaren. För sent efter sommaren, så det har klumpat sig mot slutet där jag gjort som mamma brukar uppmana till, kämpat. Över julen har jag hållit på och bara i söndags kväll skickade jag in det som ska opponeras på i början på året. Varför jag tycker genuint illa om att skriva uppsats förtjänar ett eget inlägg. Jag kan också konstatera att jag inte är särskilt bra på det. Jag är bättre på annat. Skäms inte.

Spelningarna har varit med mig och jag är gladast över Raised Fist och Baboon Show i Örebro, Eclipse i Gasklockan och Sabaton i huvudstaden. Jag såg också Laleh exempelvis och hon är förtjusande, men det har blivit lite för gulligt. Eller det är samma men jag är tydligen mindre gullig nu för tiden.

Eftersom jag bor i en bostadsrätt sitter jag förstås i styrelsen för den, för så gör man. Förra årsskiftet lämnade vi ekonomihanteringen till en firma. Vilken lättnad det har varit för mig som hanterade det en tid innan. Inte vad jag är bäst på men jag klarade det hjälpligt men är vansinnigt glad över att slippa. Ännu gladare är jag över att vi också kom i mål med köpet av tomten som fastigheterna står på. Det är roddande som bara måste göras och där själen jublar när det är klart.

Politiken har förstås tagit en massa tid, och jag önskar jag orkade skriva om hur skrattretande jag upplevde höstens debatt om det miljöstrategiska programmet, när moderater (inte alla) säger så konstiga saker. Märkligast av allt är att de inte lägger fram ett eget förslag med alla sina fantastiska idéer. Hånet mot att kommunen gör naturreservat. Det kallas ”att köpa kottar och pinnar”. För att ta ett exempel. Ett annat var när en företrädare hånade Gretas gamlingar. Mycket ska man behöva uppleva.

I år har jag vigt två före detta elever som nu är ungefär lika gamla som jag. Det är som vanligt en fantastisk ära att de hör av sig till mig. Vid ett tillfälle fick jag också äntligen se ett museum jag velat besöka så det var winwin.  Jag har också fått fin annan återkoppling från tidigare elever liksom från deras föräldrar och inget kan göra mig gladare. För det betyder att mina kollegor och jag gör om dagarna gör riktig skillnad för människor och det får mig att vilja fortsätta med det.

Jag har börjat köpa lite parfymer igen. Jag är ingen kännare eller särskilt intresserad, men det luktar gott! Så jag har införskaffat några flaskor, med hjälp av ena syrrans expertis. Den som luktar (ja, därifrån jag kommer säger man luktar, inget doftar) godast är mer som en mist som luktar Piña colada. Apropå det tror jag att jag druckit lite för lite drinkar. Det går att ändra. Mitt bästa köp generellt tror jag är en stor jeansjacka på en fin second hand i Gävle. Hilda & Helge på Brynäs nära stationen. Missa inte.

Mina vänner är förstås bäst. De tar med mig för att titta på Solar Egg, de får mig att dansa, äter triljarder smårätter med mig i Åre, hejar på när jag köper cowboystövlar, tittar på solnedgångar tillsammans,

En av de finaste kvällarna var en mysig fest när IOGT-NTO-rörelsen transformerades till Movendi. Jag åkte dit för att få hänga med vänner och jag var mer än nöjd med det. Med debatter, dans och prinsesstårta.

Så här nöjd var jag:

Nu är min förhoppning att hela 2026 ska vara ungefär sådant. Som en meningsfull festlighet. För alla. Inte bara för mig. Och vi hjälps väl åt för att få det så.