”Omvärldens tyckanden. Ska jag utsätta mig för dom?”, undrar Julia Dufvenius i slutet av boken hon och hennes man ändå skrev. Välkomna till vårt äktenskap.

Julia är förstås Glappet och en duktig skådespelerska. Hon och Christopher Wollter, som jag inte hade en aning om vem det var, har skrivit en bok om hans sexmissbruk. Få som levde i Sverige förra veckan kan ha missat det. Det var Skavlan och tidningar och nyheter och allt möjligt. Wollter säger att han MÅSTE skriva boken. Min analys säger att vi hade klarat oss bra ändå. Jag är beredd att dö på kullen om att resa bara är en geografisk förflyttning, och inte viktnedgång, personlig utveckling eller ta sig igenom ett missbruk. Så givetvis berättar dom det här som om det vore en resa.

Relationer. Det kan vara heaven and hell. Ja, vi tittar på dom ur våra erfarenheter. Svårt att göra sig fri från det. Jag tänkte när jag såg Skavlan att jag absolut inte ska läsa den här boken. Så jag vill betona att det har jag absolut inte gjort heller, jag har lyssnat på den. Som jag gör med det jag inte tycker är den viktigaste litteraturen. Rätt gjort av mig.

Oj, vad de gått i terapi de här människorna. Jag kan inte annat än beundra Julia för att hon lagt all denna tid på just det, för att kunna laga sin relation. Varför är han så speciell ”Stoffe”? Varför är hon beredd att genomgå allt detta. Bära sin egen och hans omtalade skam i åratal. För skam har ju huvudrollen i den här boken. Med alkoholglasögonen på noterar jag också att mycket skit kanske inte skett om han valt bort den. En trigger som den tydligen är. Boken svarar inte på varför han är värd alla de här uppoffringarna från henne. Jag förstår också. Man vill att det ska funka. Så man gör våld på hela sig själv. Ställer upp på skit man vet är fel. För man VILL.

Nu vet jag en väldig massa om Dufvenius och Wollter som jag inte ville veta. Men jag har inte lärt mig något nytt på generell nivå. Människa som inte klarar att i tid ta itu med sina problem, utan det går ut över andra. SKAM! Känslan är att om man nämner skam tycker folk synd om en och så är det ändå lite mer okej. Wollters pappa, osympatisk.

Någon slags äckel också. Över mig själv. Varför lät jag mig svepas med i den här vågen när den rann över Sverige i september 2025. Jag har väl egentligen annat för mig än att ta del av andras juicy missbruk och behandling. Men känner jag skam över det? Nej. Jag ångrar mig bara.

Ni behöver inte läsa boken. Den var inget kul. Deras historia kommer inte att lära många andra någonting. De som behöver läsa boken kommer inte att göra det för de tycker inte att de har några problem. Så ser ofta missbruk ut.

Jag känner mest att det är jag som utsatts för Dufvenius och Wollter, inte dom som utsätts av mina tyckanden.