”Vet du vad ledarskap innebär, Lord snow?” frågar Thorne och svarar själv: ”Att bli klandrad av en massa efterkloka små fittor”. (Kinberg Batra citerar ett avsnitt på sidan 131)
Obs! Jag har själv aldrig sett Game of Thrones (som en kollega sa tidigare i veckan: ”Du gillar ju inte Fantasy. Det är det som är konstigt med dig”) men skrattade av att läsa det precis som Anna gjorde när hon såg det.
Inifrån av Anna Kinberg Batra. Eller Kindberg som jag ser att många fortfarande skriver. Det var ju trixigt där en period med många varianter av hennes efternamn liksom Annie Lööfs och Stefan Löfvens. Som om inget internet finns för att kolla hur det ska vara.
Jag ska skriva om boken, och relatera det till egna erfarenheter och tankar utifrån politik och politiska uppdrag. Allt i världen relaterar man till sig själv och sin egen förförståelse.
Den här boken handlar om Kinberg Batras period som partiledare för Moderaterna 2015-2017. Det finns förstås också en beskrivning av tiden innan det, eftersom ytterst få politiker är med under en tomteblosskort tid. Innan man valts till så här tunga förtroendeuppdrag har man ofta varit around. Ofta. Inte alltid. I de större partierna är min bedömning att det krävs mer än i de mindre, som naturligt har färre att välja bland.
En del i boken är en tyvärr ofrånkomlig del i att vara kvinna. Den om hur man hanteras annorlunda än män just därför. Hur män och kvinnor säger samma saker, men där männens sägningar tas emot positivt. Hur kvinnor måste vara mer populära än män för att räknas. Hur Anna själv angreps som varandes tråkig, stel och robotlik. Ironiskt ändå, med tanke på hur jag uppfattat många män i kostym från alla partier tillgängliga. Hon beskriver hur hon klär sig färgglatt för att inte bli en i klumpen. Ett sätt jag själv ofta använt. Inte någon diskret färg om det är viktiga grejer. Hellre färg eller mönster som män aldrig använder. Nästan alla kvinnor orkar se att det är så här, men män märker det inte för de behöver inte tänka på något särskilt. De bara är. Gör sin grej. Hon beskriver det rakt igenom boken men särskilt på sidan 215.
Ofta återkommer hon till hur socialdemokrater är tränade att attackera moderater eller hur socialdemokrater bara vill ha makten för maktens skull. Så ofta att det blir tydligt att det här är vad de lär sig på MUF-kurser och alla event framåt. De verkar ha sagt det så ofta att de tror att sägningen inte går att ifrågasätta. Att det är ett faktum ALLA håller med om så det är bara att strössla som en sanning. Det stämmer att Socialdemokraterna vill ha makt. Vi vet också vad vi vill använda den till. Att håna detta är lika märkligt av en högt uppsatt moderat som alla som skriver det i kommentarsfält. Vad är hela tanken med att ha ett parti om man inte vill ha makt? Det är ju med makten man kan åstadkomma saker. Jag har förstått att det är en del av den bakgrund som vi just nu ser får Vänsterpartiet att brinna. Ska de ha ett parti som aldrig blir annat än påtryckare från sidan, pga. ses inte som dugliga att regera. Eller ska de ha ett parti som kan hantera makt och därmed på riktigt på något gjort?
I helgen har många städer haft Pride. Piteå, Hudiksvall, Enköping, Örebro och Östersund för att nämna de jag kan på rak arm. Medias kommentarsfält är söndergeggade av främst män, en del med religiösa förtecken, som skriver allt nedsättande de kan komma på. Kommentarsfält måste stängas. Vilket är ironiskt eftersom en del av deras bärande argumentation är att det är väl inget problem med att vara bög i Sverige så varför måste bögar synas? SD kämpar med att politisera detta till en höger- och vänsterfråga för att hävda att myndigheter och Svenska kyrkan ska stå ”neutrala”. Det är både okunnigt och människofientligt, men det har ju aldrig hindrat dom tidigare. Anna skriver bra på sidan 247. ”Jag har aldrig förstått varför det skulle vara mer vänster att få mer makt över sitt liv, för mig är det liberalt. Och när fler och fler familjer bildas på andra sätt än med kyrkovigda, heterosexuella par som får biologiska barn tillsammans, insåg fler och fler moderater att trygghet och ordnade förhållanden för en familj, oavsett hur den tillkommit, även är ganska konservativt. På ett bra sätt.”
Det där hon skriver med att det är lätt att recensera historien när man relativt sett lever i framtiden blir intressant här. Anna skriver en hel del om hur det gick till när Moderaterna närmade sig SD. Hon är själv tydlig med hur hon ser på vilken sorts parti som SD är. Hon funderar också, helt rätt, vad som varit andra partiets rätta behandling av dom rent historiskt. Jag kan bara konstatera en sak, att Moderaternas nuvarande hållning till SD baserat på vändningen partiet gjort lett till att Patrik Stenvard, Moderaternas regionråd i Region Gävleborg kallar dom för sina vänner i ett inlägg där han vill berätta om hur mycket framgångsrikt de gjort tillsammans. Min version är att regionen minskat anslagen till folkhögskolor och studieförbund, håller på att bolagisera primärvården (för att sedan privatisera, han kan inte lova att det inte händer), fuckar upp beroendemottagningarna, inte får styrsel på ekonomin. Detta med stöd av ett parti som själva vill bestämma vilken konst Länsmuseet ska få visa och är direkt HBTQ+fientliga.
Hon beskriver också hur hon får skit för att hon inte snabbt kommenterar en allvarlig händelse. Detta eftersom hon satt på en långflygning och inte visste/hade möjlighet. Eller hur kvällstidningarna vill göra en nyhet att hon var inblandad i en liten skandal när hon bara råkade befinna sig på samma plats som en liten händelse. Ja, herrejävlar för att vara politiker och faktiskt finnas och försöka göra sitt bästa. Med det man vet och med det man är. I en annan situation beskriver hon hur hennes dotter kommenterar den med ”-Det är väl deras problem!”. Jag vill dra en liten parallell här till det minidrama som utspelat sig där jag flera gånger nu fått insändare skrivna om att det är mitt eget fel att människor inte vågat närma sig mig och prata med mig. Jag kan medge att jag känner lite så då. Jag kan inte riktigt ta ansvar för det. Och jag blir både ledsen och upprörd över att jag ska lastas för det. Men jag vet också, som Anna själv får tipset om, att ha många lager teflon. Men ibland går ju teflon sönder, som bekant. Av nötning. I mitt exempel av att det är så beyond dumt att jag knappt kan bemöta det och bara det gör mig irriterad.
Den politiska period som Anna skriver om är precis den då jag själv varit intresserad av politik och också varit i riksdagshuset samtidigt som henne. Det blir en del ”Just ja” när hon beskriver grejer. På både positiva och negativa sätt. Det är alltid av intresse att läsa politiska biografier eller självbiografier. Eller borde vara. Jag tycker jag är rätt insatt i villkoren men gillar att få massor av exempel och tankar bakom sådant som hänt, från de som var med. De som inte är intresserade borde lära för att förstå just hur villkoren ser ut och hur komplext saker kan vara. Oftast väldigt mycket komplexare än vad man tror innan man börjat vrida och vända på en fråga. Ja, det är jättefrustrerande, jag vet. Men man kommer liksom inte ifrån det. Oavsett vad det handlar om. Jag tänker aldrig att någon annan är en fitta. Men jag tänker att det vore fint om de satte sig in lite mer i frågan och hur den hänger ihop med frågor. När jag får veta att det är jag som är fittan. Eller idiot. Eller annan synonym i politikerföraktet.