En läste jag ut 02.30 på årets första dag efter att ha rumlat hem från grannen. Den andra alldeles nyss.

Om resten av årets böcker kommer göra mig lika glad åt läsningen blir det nog bra.

Kerstin Ekmans namn är alltid nära. Hon har ju skrivit böcker i en evighet men särskilt många har jag inte läst. Den här bar hon mycket intervjuad om när den släpptes, kanske fick den mycket uppmärksamhet för att den handlar om en lätt infekterad fråga. Jag började lyssna på en inläsning Sveriges Radio hade men innan jag kommit någon vidare vart var den borta. Så nu blev det dags. Det är en fin skildring. Hade gärna läst en egen bok om frun, verkar vara en redig kvinna. Blir trött på machostämningen mellan männen, att det är jägare spelar mindre roll för den är likadan där den finns. Kärleken till hundarna.

Erlend Loe är en favorit. När jag hade läst klart den ganska tunna boken undrade jag om jag ändå inte läst den här förut. Om det är så gör det ingenting för tiden är inte slösad. Det roligaste med den här är inte den, för Loe vanliga, skruvade historien som ändå ter sig rimlig när man läser. Det roligaste är hur han driver med poesi-genren. Och med författare som fenomen.