En av de viktigaste dagarna.

Den här namnsdagen har jag firat med sambo, systrar, syskonbarn, moster och föräldrar i mormors hus. Det kände jag i morse kunde vara en rolig idé. Så så blev det. Tur att jag har dom.

Hejigt och fint.

På kvällen gjorde jag ett sånt tappert försök att fota mig och Liz. Hon blir verkligen vrång så fort hon anar att det är på gång.

Nu är jag uppe mitt i natten och tja, gör lite kalenderarbete. Stämmer av saker. Mejlar lite. Planerar lite.

Den här hösten som kommer snart. Jag har kommit in på de två kurser jag planerade att läsa innan det jag verkligen vill läsa börjar efter nyår, så det känns bra. Både på distans, en i Gävle och en i Uppsala. Återstår att se hur de kommer att kunna kombineras med jobbet. Hoppas ok.

Väntar lite på att allas valtermometer ska skruvas upp. bävar lite för nivån på många saker. Hetsiga, avhuggna partiledardebatter i TV som endast känns som … repetition är jag inte sugen på alls. Däremot att samtala med människor. Att tillsammans fundera på lösningar.

En sak jag funderar en del på är det här med ökade kostnader vi ser, oavsett skäl. Vi kan inte invagga människor i att de alltid ska kunna ”kompenseras” för allt. Man måste också kunna lägga om.

Om någon nu tänker det helt rimliga: Men hur ska det gå för de som har minst? Ja, jag tänker samma sak. Människorna som har minst är sällan föremål för massans omtanke. Med massan menar jag de som har helt okej inkomster, och som ur globala mått faktiskt är svinrika. Många av de som ropar när något går upp och hänvisar till de som har minst tänker egentligen mest på sig själva. För var har de varit i debatten under tiden människor levt på marginalen HELA TIDEN? Inte har de valt att göra sig till talespersoner för dem då. Osmakligt.