Nu har jag varit med ett tag. Klarar av att inte hetsa upp mig. Har under min tid som sosse redan haft fyra partiledare. Min tid som riksdagsledamot tre. Upplevt de kaosartade bytena mellan Mona-Håkan-Stefan. Sett olika processer. Och då har jag förstås sett väldigt mycket mindre än många av mina mycket mer erfarna kamrater.

Frågorna kommer att bli desamma. Eller egentligen främst än: Vem blir nästa?

Och jag vet att jag inte behöver svara med några namn och varför skulle jag? Jag vet inte vilka som vill och jag vet definitivt inte det rätta svaret på frågan. För vad som helst kan hända.

Men det jag känner den här gången är att när vi internt rabblar namn finns det väldigt många att lägga upp på bordet. Så har det inte alltid varit. Många av dom skulle göra ett utmärkt uppdrag. Så på så vis känns det lugnt.

Nu är ju också frågan om könet het.

För mig är det enkelt. Det finns just nu oerhört många kompetenta kvinnor som skulle vara ett bra val. Och då ska det bli en av dom, eftersom vi har en grav underrepresentation på kvinnor på posten hittills. Vi kommer inte att ”behöva nöja oss” om vi väljer en kvinna framför man. Det är inget problem att ”sätta kompetensen främst” och samtidigt få en kvinna.

Vi har hållit tillbaka många kompetenta kvinnor. Vi har släppt fram många mediokra män.