Jag är snart 43 år. Jag har levt med insikten om den ökade växthuseffekten och de risker som den kan föra med sig alltid.

Jag vet inte hur skriften ”Det naturliga steget” distribuerades på 80-talet. Med tillhörande kassettband. Men jag både läste och lyssnade flera gånger. Hela min skolgång, från grundskolan till högskoleutbildning har klimatproblematiken genomsyrat. Jag har själv undervisat om den.

För femton år sedan trodde jag att ”vår teknikutveckling kommer att lösa det här”. Med ”det här” menar jag både klimatfrågan och miljöfrågor av annat slag.

Det tror jag inte längre. Att det är vi som bor i rika länder som står för den största problematiken är självklart. För att vi har råd att konsumera, resa och göra det där som tär på jorden. Kräver det. Som om det är en rättighet.

Det finns fortfarande gott om människor (vågar jag generalisera och säga att min uppfattning är att det främst är äldre män) som har tusen skäl till varför allt kring både klimat och miljö är strunt. De berättar ”kunnigt” om att variationer alltid förekommit och ifrågasätter exakt allt som skulle innebära att de behöver ändra minsta lilla ting i sitt liv.

Politiker på alla nivåer har ett ansvar. Vi behöver göra ännu mer. Ibland kommer scenariot att vara att göra det minst dåliga av flera dåliga alternativ. Kommer det att bli en kostnad eller utveckling där omställningen kan gynna de i det ekonomiska systemet som hoppat på rätt?

Att diskutera ekonomin känns som en struntsak när det handlar om planetens överlevnad så som vi känner den. Men samtidigt, ekonomin är troligen det starkaste styrmedel som vi har. Det som räknas. Det vi använder för att styra. Funkar det ekonomiska system vi har som ram i en tid då vi står inför behovet av den här omställningen?

Jag har nästan inga svar. Jag har bara frågor. Men vi måste prata ännu mer om dom.

I sommar har det varit hett hett hett, det har brunnit. Svenskar på semester runt Medelhavet berättar att det är konstigt att sitta och dricka drinkar och titta på när elden förstör. Det väcker ilskan inom mig. Så mycket människan i ett nötskal. Vi flyger till bränderna för att ”slappna av” mitt i en pandemi. Inte vet jag varför, för att vi ”förtjänar det”?

Vi verkar ha fått en skev bild av vad som är ett gott liv. Jag, precis som ni, har funderat mycket på det de senaste åren. I förhållande till saker, förväntningar, konsumtion och relationer. Också där är det främst frågor.

Lite landar jag i den här sägningen när det gäller oss i länder som har det mer förspänt: Människor spenderar pengar som de inte har på saker de inte behöver för att imponera på folk de inte tycker om.

En del personer byter kök som om det inte finns någon morgondag, livets mening verkar för många finnas på en het strand i Thailand, vår konsumtion av kläder har ökat otroligt. Jag dricker hellre lightläsk än vatten.

Rent vatten, ren luft, mångfald bland arter, näringsrik mat, mediciner och sjukvård, tryggt boende, kunskap. Det är exempel på sådant som är basvaror.

Hänger samhällets utveckling där den psykiska ohälsan ökat, självmedicinering, flest prylar när man för vinner, övertidsjobbande och stress på något sätt också ihop med de varningsflaggor som finns för klimat och miljö? Går det här att hitta ett annat sätt att leva som funkar ihop, ger det winwin-effekten?

Många sommarpratare har haft miljö och klimat ur olika aspekter som fokus i år. Det ligger i tiden förstås. Jag uppskattar det så mycket. Det är vår basics. Vi är INTE frikopplade. Vi är snarare ingenting om det inte funkar.

Jag har läst ledarskribenter som kräver mer från politiker (rätt) för att var och en av oss ska behöva tänka mindre på vårt eget ansvar (fel).

I en ödesfråga för oss alla, hur ska någon enda person kunna säga att det där inte angår mig? 

En sak är helt säker, vi använder inte försiktighetsprincipen i hur vi förhåller oss till hur vi använder jordens resurser. inte på något sätt.