Texter i dag i Aftonbladet som beskriver att det är få äldre i politiken. Det är förstås ett viktigt perspektiv, att beslutande församlingar bör se ut så att de någorlunda överensstämmer med befolkningens sammansättning. Jag tror det ser lite olika ut på olika nivåer och i olika kommuner. I alla fall när jag läste på senast. I kommunalpolitiken finns generellt fler äldre än i riksdagen tex.

Alldeles oavsett är det så som jag en gång svarade en lokal pensionärsorganisationer som skickade brev till S i Gävle i ett sådant allmänt upprop om fler äldre förtroendevalda, att de flesta partier välkomnar nog med glädje fler aktiva i alla åldrar. Så de behöver bara aktivera sig och vinna förtroende. De som vill ha uppdragen måste visa intresse och engagemang för dom.

Det är inget revolutionerande. Sedan kan man förstås jobba medvetet med att fler ska känna sig välkomna, men just äldre uppvuxna borde väl ha erfarenhet av hur man kan gå på möten osv?

Jag har varit aktiv i föreningslivet sedan jag var 14. Det är ändå några år nu. Jag har lärt mig en sak: Engagemang och ansvarstagande har ingen ålder. Men alla åldrar bär på olika erfarenheter. Att vara 18 i dag är inte som en farbror sa en gång ”samma sak som att vara 18 när jag var ung”. Villkoren ändras.

Men det jag aldrig i min iver över att önska fler i en grupp skulle göra är att kalla en annan grupp för något dåligt.

Hur blev det okej att kalla personer under 30 för snorungar? Snorunge är väl en attityd. Inte en ålder. Precis som gubbe.

Men det blev en bra rubrik. Fick mig att surna till.