På kort tid har ett antal kvinnor blivit dödade av män de har eller har haft en relation med.

Så pass många att det nu har brutit igenom ”bruset”. Jag ser politiker av alla färger skriva de i och för sig helt sanna men ändå lite förväntade ”Det måste få ett slut”, ”Inte en till”, ”Det räcker nu”, ”Gränsen är nådd” och liknande. Jag har troligen själv använt samma slitna uttryck flera gånger om olika saker genom åren.

Varför skaver orden? För att det har varit nog för länge sedan förstås. Alla som förlorade sin mamma eller sin syster för 15 år sedan? Var det inte nog då? Vilket hån mot de anhöriga!

Det handlar givetvis inte enbart om de kvinnor som dödats av männen heller. Utan också alla de som lever under olika former av misshandel ständigt.

Ända sedan jag blev politiskt aktiv har jag mött kvinnor av alla politiska färger som verkligen hållit frågan om våld i nära relationer högt. De har lyft frågorna, de har haft kontakt med kvinnorjourer och slitit för att få fram pengar, de har presenterat förslag på lösningar och drivit på helt enkelt.

Så tro inte för en sekund att ingen förrän nu har gjort något i den här frågan. Så många som har varit så dedikerade. Och är. Som slitit häcken av sig för detta. Hittills för en majoritet av politiker som lyssnat för dåligt. Är jag konspirationsteoretiker om jag också konstaterar att det till exempel alltid varit fler män än kvinnor i riksdagen? Eller på alla politiska nivåer faktiskt. Män besitter en större andel tunga politiska uppdrag än kvinnor.

Det har gjorts utredningar. Som den här 2015. Eller den här som Carin Göthblad gjorde 2014. Vidare finns till exempel Nationellt centrum för kvinnofrid som jobbar på regeringens uppdrag med att höja kunskapen i frågorna. För att inte tala om alla forskare och ideella organisationer med olika inriktningar som gör ett stort jobb.

Jag minns särskilt en dragning jag lyssnade på Göthblad där hon talade om sin utredning. Där hon visade en översiktsbild, en slags karta över alla kontakter en kvinna som levde med misshandel måste ta när hon tar steget att anmäla. Så otroligt mycket jobb hon då utsattes för när hon ska förklara och gå vidare och få hjälp och stöd, kanske också för gemensamma barn. Enkelt: Vi kan problemet och vi har haft massor av förslag till förbättringar. Vi har inte levererat.

Ibland tenderar debatten att slå över och det låter som att det är politiker eller polisen kanske som är själva skälet till att det existerar våld i nära relationer. Så är det inte. Det är förövaren som bär det fulla ansvaret för sina handlingar, precis som alltid när kriminalitet sker.

Men. Hur kommer det sig att inte tillräckligt många politiker varit engagerade i frågan så att den har prioriterats så att vi ser problemen radikalt minska (jag är rädd att jag inte tror på att de kommer att helt försvinna även om det självklart vore det enda rätta)? Jag vet inte. Är det för att det är kvinnor som drabbats och kvinnor som försökt lyfta frågorna? Är det för att frågor om kvinnor alltid har lägre status?

Jämför med till exempel att kvinnor får sämre vård.

Det har alltid varit nog. Politiker har inte gjort tillräckligt för att de som utsätts av våld i nära relationer ska få det stöd som de behöver.

Jag ser givetvis att det är ett helt systemfel. Det finns osunda manlighetsnormer, där män verkar ha lättare att ta till fysiskt våld, att skada andra. Inte då bara kvinnor, utan också andra män förstås. Vi drabbas alla av det här. ALLA.

Det av regeringen nu aviserade arbetet och förslagen är förstås jättebra. Det är inte det. Vi har redan förlorat för många. Och det gör mig så ont.