I förmiddags innan jag skulle vidare till Stockholm träffade jag en journalist på en av lokaltidningarna.

Han hade mejlat mig och en moderat riksdagsledamot en artikel om en klimatforskare. ”X har ett reportage med den mycket välmeriterade klimatforskaren Lennart Bengtsson. Han ger en ganska alternativ bild till hur allvarlig situationen är just nu, angående vårt klimat, samt hur Sveriges påverkan ser ut.

Jag skulle vilja att ni läser artikeln här under och så kan jag sedan ringa er och ställa frågor på hur ni dels ser på vad han säger och hur er bild är av situationen kring klimatet.”.

Och jag läste artikeln. Resonerade om den med en vän. Konstaterade översiktligt att den absolut gick emot den absolut största andelen forskare som annars pratar om klimatfrågorna, och att den går på tvärs med en del av de vanliga rubrikerna och till och med internationella överenskommelser.

Googlade sedan Bengtsson. Läste äldre och nyare texter av och om honom. Konstaterade att han är välmeriterad absolut. Konstaterar också att han kallar andra forskare för ”forskare”. För mig är det att ställa sig lite ovan andra, men det kanske inte hör till saken. Såg också att han ifrågasatte varför vi ska vara så duktiga i Sverige när frågan inte uppfattas som så stor i andra länder som han tyckte. Funderade lite på det och satte det i relation till Resumés artikel om Löwengrip och flyg.

”– Den här diskussionen kring miljöfrågan och flyg är en väldigt svensk fråga, den är inte speciellt global, så de bolag vi träffar behöver verkligen få kommunicera och hitta sin nya generation som flyger, säger Isabella Löwengrip till Breakit.”

Hur som helst hade jag skrivit till journalisten att jag inte riktigt förstod nyhetsvärdet men att det fick ju han bedöma. Visste alltså helt enkelt inte riktigt vad som är poängen med den här intervjun och det återstår väl att se om/när det blir en artikel.

Jag började klent, när han helt enkelt ville att jag skulle säga vad i artikeln jag särskilt vände mig emot. Tog hans papper och missade att artikeln började efter hans planerade frågor, och när jag snabbskummade pekade jag på hans kommande fråga om det där med att andra länder inte verkar bry sig, och drog sambandet ovan med Löwengrip. Stackars journalisten som fick påpeka ”det där är mina frågor”. Så kan det gå. Det var mest en rolig bisak. Även om jag kände mig som en korkskalle där och då, men så går det när jag hade läst innan och rört ihop i huvudet olika som var samma så att säga.

Därefter fann jag mig alltså i en situation jag inte riktigt tänk att jag skulle vara i. Upplevde att jag förväntades kunna bemöta de exakta påståendena Bengtsson har och försvara världens rätt samlade forskarkår. Jag kan inte de exakta siffrorna och procenttalen, då jag inte jobbar med frågan dagligen. Så det blev något svamligt om smältande isar och sjunkande Söderhavsöar. Vilka öar då? Kunde jag inte namnet på, men mejlade artikel efteråt som beskrev detta. Fick svaret att det handlade om naturlig havshöjning. Vilket inte var vad de som uttalat sig i frågan trodde.

Jag höll i alla fall linjen om att ingen kan se in i framtiden, att det är sant att många i Sverige kanske inte känner av att man drabbas av detta dagligen, att det rullar på, så det är svårt att veta både exakt vilka konsekvenserna blir och precis när de ska hända. Jag kunde inte svara på varför sådant man förutspått på 70- eller 90-talet ännu inte hade hänt. Jag kände helt enkelt att jag som politiker fick stå till svars för sådant som inte är mitt område att svara på. Jag kunde inte heller exakt redogöra för HUR vi skulle genomföra omställningen. För jag vet inte heller det. Men jag pekade på transporterna och vad vi äter som stora och viktiga delar. Jag fick frågan om det inte kommer att kosta, jo.

Jag fick också frågor om bensinuppror och ungefär om det är rättvist att folk på landet ska behöva betala för en omställning fast vi bor i ett land med växtlighet som också knyter upp väldigt mycket koldioxid så att v liksom på totalen gör vårt.

Jag vidhöll att frågan är global, att Sverige ska göra så mycket vi kan och att jag, i likhet med vad många ledarskribenter skrivit bra om, tänker att bensinupproret handlar om många saker som boende på landsbygden är upprörda över. Men jag kommer ju från landsbygden, jag vet väl hur det kan vara att bo där. Att man behöver och vill ha bil. Precis som många i stan. Kände mig som värsta miljöpartisten när jag fick förklara att bilen inte är problemet, utan drivmedel. Och att omställning kan subventioneras om man vill det.

Jag pratade också om att klimatförändringar gör att arter kan försvinna och att ekosystem kan rubbas, men helt oöverblickbara konsekvenser för oss.

Jag fick också frågan om hur jag egentligen skaffar kunskap om den här frågan. Kanske borde frågan ha kommit till mig som politiker innan, men ingen har frågat det innan. Jag svarade att jag i grunden har en lärarurbildning inom detta område, att jag går på seminarium och läser. Och naturligtvis på specifik fråga läser mycket media.

Jag skriver inte det här för att jag tycker att journalisten ställde konstiga frågor, det vill jag betona. Men jag hade nog bara inte -korkat möjligen- tänkt att jag så ingående skulle sitta där och ensamt ha lösningarna på klimatkrisen rätts å detaljerat helst och att jag skulle göra det i kontexten av en forskare som tycker att vi kan chilla lite i de här frågorna. Även om han själv 2009 (tack google) sade att det inte fanns någon anledning att vänta med att ställa om samhället. Han verkar vara av en något annan åsikt nu.

Jag var också väldigt tydlig med att jag inte vet hur andra länder förhåller sig till frågan jämfört med Sverige. Om det är så att vi överdriver här. Ingen aning faktiskt.

Och jag tycker heller inte det är märkligt att ett barn är den som driver frågan hårdast i världen. Det är väl snarast ett underbetyg till vuxenvärlden om det är något.

Det kändes NÄSTAN som om jag skulle få berätta varför det inte är sant detta med chemtrails. På den nivån.

Nu vet jag ju inte vad vinklingen kommer att bli, men jag ville skriva det här för att säga att det kändes så oerhört märkligt i mig att plötsligt finna mig i en situation där jag förväntades bemöta och komma med en massa lösningar, vilket jag inte uppfattat från början. Då hade jag lagt natten på inläsning, eftersom jag jobbat med frågor om rättsväsendet och nu med bostads- och familjepolitik närmast …

Jag var till och med så tagen (sinne för drama hos mig genom att säga så) att jag kontaktade min forskare (som jag var i utbyte med) och som nu är boss på Kew Gardens och undrade vad han ansåg om detta och delgav min känsla.

Gällande det internationella engagemanget:  ”Vad gäller varför inte andra länder bryr sig så mycket som Sverige är det nonsens. Här i UK pratas bara om det t.ex.”

När jag gick från intervjun var jag lite sådär ”men tänk om allt är en överdrift-känsla”. Blev sedan arg för att jag hamnade där. Min forskare (jag gillar att kalla honom så): ”Problemet är det som ibland beskrivs som ’långsamt våld’ – något som händer gradvist och det är svårt att peka ut en enda konkret händelse av betydelse. Till skillnad från t.ex. ’11e september’-attentatet. Klimatförändringar (och förlusten av biologisk mångfald) sker gradvist. Hans argument håller dock inte. Det är en stor mängd forskare och forskningsresultat som stödjer Greta Thunbergs krav på omedelbara förändringar. Jag håller med dem och det är inte ett politiskt budskap som han skyller på (i t.ex. hans wikipedia-sida) utan ett evidensbaserat resultat.”

Han delade också ett citat han fått höra i dag: ”Extinction is forever. Endangered means we still have time”.”

Det blev en lång och bitvis rörig text som jag halv ett på natten inte har ork att korra eller pilla med.

Bara konstaterar: Jag fick i dag göra något jag aldrig hade trott att jag skulle behöva göra, få gå i försvar för att vidta åtgärder för att försöka hejda klimatförändringar utifrån den ökande växthuseffekten. Vad lustigt.