I går på förmiddagen kom en nyhetsdatering via SMS.

Sedan dess har jag känt en bubblande nöjdhet. Så många av mina vänner som nu får en chans att slippa rädslan att utvisas till Afghanistan. Samir Abu Eid var med i SVTs nyhetsmorgon i går och berättade om det han kallar för krig i landet. Hur talibanerna styr stora delar av landet och hur de inte lyckas pressas tillbaka. Om fattigdom och arbetslöshet och hur osäkert hela Kabul är. Hur många dåd med döda som sker varje dag. Tvärtom den bild som Migrationsverket presenterar när de berättar varför familjer och unga utan nätverk kan utvisas dit. Det är den svenska hållpunkten i dag och det gör mig galen. Många av oss som har vänner som riskerar att utvisas dit går sönder lite av oro varje dag.

Sverige har, utan att det varit meningen, med någon slags ondsint precision utsatt gruppen ensamkommande för både det ena och det andra. Långa väntetider, godtyckliga åldersuppskrivningar, medicinsk åldersbestämning som verkar svajig, flyttar över hela Sverige och en massa annat. Jag har skrivit mycket om det.

Den sk ”gymnasielagen” ser jag som ett sätt att kompensera för det.
Den är inte det bästa, inte en…s det näst bästa. Men för de den berör (tyvärr faller många utanför pga tidsregler) gör den hela skillnaden. Och Sverige undrar varifrån kommande arbetskraft ska komma … Jag har en liten idé om en winwin-grej där …