Bild: SVT

På löpbandet (som fungerar som gåband för mig) kollade jag in senaste delen av Vår tid är nu.

Sett att recensenterna som förstår sig på tycker den har klent manus. Kanske det. Samtidigt hör jag många  tipsa om den så helt fel kan den inte vara.

För mig det motsatsen till nostalgi som gör det. Här visas jävelskap som rasism, klassamhälle, homofobi, kvinnoförtryck, fackhatare, fattigdom, statustänk, killar som slåss osv. Romeo och Julia-storyn i fokus, där klassamhället skiljer.

Det är lätt att se att vi kommit en bra bit på väg sedan dess tack vare människor som slagits för jämlikhet i facken, arbetarrörelsen och de som slitit för HBT-personer. För vi vet ju att priviligierade sällan lämnar något frivilligt.

Påminner mig om för rätt länge sedan i socialnämnden när en moderat sade ”Klassamhälle? Men inte pratar vi väl så längre?”. Typ. Med poängen att hon inte tyckte det finns ett sådant. Inte oväntat för att komma från en moderat. Men jo, det gör det. Och det är vi ett gäng som ser och slåss emot.

Men väldigt ofta uppfattar jag att hemskheter som sker i dag (nazistiska strömningar, brott mot mänskligheten osv)  ser som något annat för att folk tänker att vi väl ändå är upplysta människor som inte begår oförrätter. Well, det gör vi. Jag skulle kunna räkna upp gott om konkreta exempel. Men vi tror att vi är så jäkla bra och moderna. Att skiten ligger bakom oss.

En del. Men minst lika mycket ligger framför oss.

Behöver jag säga mer än alla som efter #metoo berättar om hur de blivit bemötta. Kvinnliga skådespelare och jurister. Återkommer om det.

Se serien om du inte gjort det. Om manuset mot förmodan skulle vara klent är den i alla fall snygg.