I kvällens nyheter intervjuades kineser om det här med huruvida Kina kommer att bli en starkare stormakt än USA, apropå att Trump besöker landet nu. En ung kvinna svarade att hon trodde det, men att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att alla har det bra.

Hon får vara kontrasten till Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Det har gått några dagar sedan han undrade ”vad fan får jag” gällande att betala skatt. Och sade att det ju alltid finns en egoism i det hela.

Reaktionerna har med rätta varit starka. Många upprörda över denna erkända egoism. Det är lätt att förstå det. För vi vet ju att den som skattar mycket gör det för att den också tjänat mycket. Har man enligt uppgift ”skattat som tusen personer” har man också tjänat som tusen personer.

Så den andra varianten. De som upplyser om att han inte har gjort något olagligt så vad tjafsar vi om egentligen? Och Margot Wallström, skattade inte hon utomlands?

Margot Wallström bodde under tio år i Bryssel, hon var skriven där och hennes barn gick i skola där. Hon jobbade där och hon betalade skatt där. Alltså ingen skatteplanering.  Det är inte något nytt att man betalar skatter i Bryssel om man jobbar för EU-Kommissionen.

Så var det med det.

Varför blir jag provocerad? Därför att precis som den kinesiska kvinnan drivs jag av att folk ska ha det bra. Om jag hade tjänat så ohemult mycket pengar hade jag varit glad över att dra dessa till Sverige, skatta här och bidra till välfärden. Just för att jag inte mår riktigt bra när andra inte mår okej. Världen är full av oss. Människor som skänker av sin tid och av sina ibland små pengar. Tänk äldre kvinnor med liten pension som jobbat år Röda Korset och skänker pengar till Läkare utan gränser. För att man vill bidra.

Men jag tror också att det är fler än Leif som undrar vad de får. Den här enkäten i Arbetarbladet från förra valrörelsen får illustrera det.

Den här personen har vid 24-års ålder och med 10.000 skattade kronor i månaden inte alls betalat vad den har kostat samhället ännu, trots att den har haft turen att var frisk och ha ett välbetalt jobb. Personen har sannerligen inte heller skattat för den kostnad man kan tänka kommer i andra änden av livet. Eller för eventuella cancerbehandlingar eller annat som kan dyka upp vilken dag som helst.

En del personer har inte möjlighet att bidra i arbetslivet. Kanske beror det till och med på att arbetslivet skadat dem. Gör det dem till sämre? Verkligen inte.  Välfärdssystemet är heller inte tänkt att vara sådant, utan det är byggt just på att vi ska värna varandra och bygger på att vi är människor som vill varandra väl. Inte på att varje individ ska gå på ett ut, vilket man kanske kunde tolka av mitt exempel ovan. Helt enkelt för att vi har olika förutsättningar och drabbas av olika saker i livet. Det är ren slump vem som skadas svårt i en trafikolycka och behöver stöd resten av livet, eller vem som föds med allvarlig sjukdom som kräver dyra mediciner och hjälpmedel.

Vidare sådant som rättsväsende, infrastruktur, forskning, socialtjänst som finns där för barn som har det svårt … Vi vill alla ha det, men det blir så meckigt om var och en av oss ska köpa andel i forskare eller bygga sin järnväg. Allt det och mer därtill får vi. Men personen från urklippet och Leif verkar tro att det är saker som sköter sig av sig själva. Som bara dyker upp där som en naturlag i likhet med gravitationen. Men vi är några som vet bättre.

Vill du inte bidra? Varför inte då? Vilket system skulle vara bättre och som gynnar alla människor bättre? Eller skiter du i om det gynnar många? Är du en Leif med lite egoism i det hela?

Det är detta som är en avgörande skillnad i politiken. Den som gör oss till höger eller vänster. För den som nu trodde att ”det inte finns några skillnader i politiken”. Här är en.