Träffade tillsammans med ett av våra S-kommunalråd några av Gävles elever från Afghanistan. De hade bet att få träffa oss för att tala om sin situation. En kille kom till Sverige för 2 år sedan, och har fortfarande inte fått besked efter sin intervju. Frågan: ”Vad har vi gjort för synd för att drabbas av den här situationen?” tog riktigt illa … Mycket befogad fråga dock. Vi kan och bör låta de unga stanna.

Därefter cyklade jag genom regnet till högskolan där jag lyssnade på det första samtalet i en serie om demokrati. Det jag tänkte en del på vad det Makonde Linde talade om, nämligen alla de som inte verkar vilja tänka själva. Att vi skulle ha olika konstruerade hjärnor där bara tio procent har en hjärna som gillar att hitta på saker. Sa han. Jag vet inte. Men tänk om.

Har ringt runt till medlemmar i arbetarekommunen och påmint dom om kyrkovalet.

Var bjuden till föreningen Unga S, för att tala om mitt engagemang i Afghanistanfrågan. Vi pratade en timme ungefär och en deltagare sa ungefär ”vilket slag i ansiktet det här är”. Och då är det inte ens oss det drabbar, men mötet var helt överens om att dagens ordning är orimlig och att vårt parti borde inta en annan hållning.

Förutom det har jag glatts åt den satsning som föreslagits på Ostkustbanan. Man vill ju alltid ha mer förstås, men varje steg framåt är viktigt.

Det har jag förresten tänkt mycket på på slutet. När satsningar aviseras på olika saker fylls kommentarsfält snabbt av att det är för lite eller för sent eller att andra grupper borde få nåt annat osv osv. Det kan man ju tycka förstås, och det kan till och med vara rätt, men för den sakens skull måste man också kunna glädjas åt framsteg. Märkligt tex hur många äldre som var negativt inställda till att studenter ska få 300 kr i studiebidrag, eftersom de aldrig skulle få det …

Själva blir jag jätteglad över satsningar på sjukvård, till exempel BB/förlossning, även om jag helt säkert aldrig kommer att använda just det. Så enkelt kan det också vara.