Vid ett möte med en av Migrationsverkets handläggare innan sommaren berättades hen om Erin-programmets förträfflighet, helt utan att den kunde styrkas. Det skrev jag om.

Jag citerar ut minnesanteckningarna som killen jag känner bad att få efter mötet från Migrationsverket (där handläggaren inte vill ge honom dem först för det brukade man inte och de var inte klara. Men vi sa att det gick bra att skicka dem på posten.

”Elin Lundgren ställer frågor om Migrationsverket har statistik gällande personer som beviljats stöd enligt ERIN så att hon och X vet att det fungerar. Elin är intresserad av statistik över de som åkt och fått den hjälpen, om hur de lever, hur deras situation ser ut i dag, var de bor, hur de försörjer sig, hur många har hittat boende.

Und. informerar om att Migrationsverket inte har den statistiken men att und. kommer att kontakta enheten för återvändandesamordning inom Migrationsverket angående statistik. Und. uppger även att det blir uppföljning av frågorna om statistik vid återvändandesamtal … ”

Mötet då vi skulle få den efterfrågade informationen har ägt rum. Vi var inte så stridbara så vi valde att bara lyssna på den utlovade återkopplingen.

Vi fick veta:

-Hur många som omfattats av programmet årligen

-Hur många som jobbar med programmet i Afghanistan

-Vilka provinser i Afghanistan som berörs.

Det var det.

Med tanke på vad vi ställde för typ av frågor, att de finns dokumenterat i det av Migrationsverket skrivna protokollet och att detta var svaret känns det ju … fattigt. Det var inte ens i närheten av de svar vi efterfrågade.

Kunskaperna om Erin verkar sisådär bland handläggarna på myndigheten. Men de vet ju att det fungerar …

Detta är förstås bara en liten anekdot, men kvarstår faktum att jag aldrig varit på möte någon gång hos offentlig verksamhet där den jag följt med/jag blivit så illa bemött som på Migrationsverket.