”Jag har aldrig gjort något så svårt”. Det är vad jag fick säga till den asylsökande kille som förra veckan ville prata med mig inför sin intervju på Migrationsverket. Han har varit här sedan november 2015 och skulle nu göra den ”riktiga intervjun” där han, precis som många andra, skulle berätta om hoten från talibanerna som gjorde att hans familj valde att köpa smuggelplats till Europa. För att rädda hans liv. Han undrade om jag hade tips, vad han skulle göra för att bli trodd. Sällan har jag känt mig så liten. Så maktlös. Vad har jag, en priviligierad svensk som fått alla möjligheter bara genom att födas i Sverige av en snäll mamma, att komma med? Noll. Zero.

Jag har genom mina nya vänner i samma situation som honom, men som varit på intervjuerna tidigare, förstått vilken typ av frågor som skulle komma. Lyckligtvis är han en av de som fått ett bra juridiskt ombud som träffat honom innan och inte bara dyker upp till intervjun som en gubbe i lådan. Så han var preppad på vilken typ av frågor som kommer.

Han förstår, precis som alla andra som flytt från helvetet, att det är svårt att med enbart ord kunna styrka sin berättelse. Att det många gånger inte betyder något. Trots att orden och berättelsen är det enda de har. Hur ska man bevisa hot från talibaner? Skriftligt i två kopior? Tror inte det. Det säger så mycket om hur lite en del som ställer frågorna verkar förstå av afghansk kultur.

För de afghaner som flytt direkt från Afghanistan och inte bott många år i t ex Iran, är det inte ovanligt att det har hänt något. Kanske är familjen på något sätt hotad av talibanerna (någon har dödats efter talibanmotstånd eller talibanerna kräver att männen och pojkarna i familjen ska gå med dom och om inte …). Då bestämmer sig en eller två föräldrar, beroende på vilka som lever, att göra det de kan för att rädda sina barn. Av skäl ni vet blir det ofta söner i tonåren. De köper plats hos en smugglare. I Afghanistan förs inga samtal med föräldrarna om vad som är bäst. Säger de vad som ska göras så gör man det som barn, så ser kulturen ut som jag förstått det. Migrationsverket verkar dock se det annorlunda och frågar många gånger vad den unge själv tyckte om detta, som om de hade något val.

Jag kan inte föreställa mig smärtan hos den förälder som fattar beslutet, men jag förstår att smärtan över och rädslan för alternativet är större.

Så rädda, ensamma och icke sim-kunniga killar (och några tjejer också) får minst sagt sitt livs resa helt utan positiva inslag och hamnar i Europa. Kanske Sverige. Icke-simkunniga är relevant eftersom delar av färden kan vara en skräckresa över vatten.

Just nu är situationen i Sverige att tusentals av de här unga människorna väntar på besked eller har fått utvisningsbesked. Av anledning som jag inte kan förstå verkar ansvariga bedöma skyddsskälen som rätt icke-befintliga hos de som ”fyllt” 18 år. Jag skriver ”fyllt” eftersom en hel del har räknats upp i ålder till över 18 år. Därmed verkar plötsligt behov av skydd försvinna i ett kick. Nästan magiskt. Ursäkta ironin.

”De som har skyddsskäl får stanna”. Det stämmer inte. De som blir trodda på får stanna. Det betyder att människor som absolut har skyddsskäl, men inte blir trodda, utvisas. Den skillnaden är viktig att komma ihåg.

Åldersuppskrivningar gjordes många under förra året. Den som får ett besked om att den plötsligt blivit 18 år, har (i de fall jag sett) inte fått någon motivering till varför de bedöms äldre än de själva uppger. Som lärare har jag betygssatt så många elever. Och nogsamt, nogsamt fått berätta mycket detaljerat och välmotiverat för både elev och förälder varför jag landat i just det betyget. Rektorer som ser till att jag gör detta på ett korrekt sätt. Inget fel med det. Men annan myndighetsövning verkar få vara godtycklig.

Varför får de inte veta vad åldersbedömningen och uppskrivningen baseras på? Vilken kunskap om unga och deras utveckling besitter den handläggare som gjort det? Det är inte ovanligt att många socialarbetare och lärare som i många år jobbat med ungdomar ställer sig helt frågande inför bedömningarna. Men i detta är de unga rättslösa. Vad det verkar.

Jag hör en hel del historier om gode män som minst sagt inte sköter sitt uppdrag, om juridiska ombud som alls inte gör det de ska. Det knyter sig i magen vid tanken på att vi betalar ersättningar till de som åtar sig uppdrag men inte sköter sina uppgifter. De som drabbas? De asylsökande. Högt pris. Lotteri för de asylsökande.

Så här är de här unga personerna. De har lärt sig bra svenska på nästan två år i landet. De har skaffat vänner och de har fått vuxna de litar på runt sig igen. Många har ingen kontakt med sin biologiska familj, kanske för att de är döda eller för att de helt enkelt inte vet var de finns. Men med det där som bor i oss människor, hoppet och livslusten, så har de tagit de chanser som dykt upp. Gått i skolan (vi har INVESTERAT i dem), spelat i fotbollslag och allt sånt som unga människor gör.

Många svenska familjer öppnat sina hem. Antingen i ordnade former via familjehemsplaceringar eller i helt frivilliga former. Till exempel när åldersuppskrivningen lett till att de ska flyttas över halva landet och återigen ryckas upp från trygg tillvaro. Det har blivit starka band. En familjehemsmamma som säger att hon kommer att slåss för sin ”son”, gjorde liknelsen att ingen skulle ifrågasätta hennes band till sin tremånaders baby, men de band som vuxit fram till ett stort barn under ett par år räknas inte. Bara ett stenhjärta kan vifta bort hennes känsla av rädslan för att förlora sin nya familjemedlem.

Flera av de här unga har valt att avsluta sina liv. Allt ljus har släckts. Vi har förlorat dem. För det finns inga ord. Bara skam.

Det pratas om frivilligt återvändande. Det låter som att människor glatt åker tillbaka, kvittar ut sina 30 000 kronor och lever livet. I själva verket är de uppgivna. Kanske har uppmanats av handläggare på Migrationsverket att ljuga. Vad händer då? Oklart. Men läs här, om Ali.

Vi har en situation nu, för de ensamkommande, som inte liknar något vi haft i modern tid innan. Unga människor som är ensamma i världen. Som undrar varför det inte finns någon plats för dem. Afghanistan är inte ett alternativ. Den som följer nyheter därifrån förstår varför. Det nätverk de byggt upp i Sverige är det enda de har. Migrationsverkets tankar att de kan få stöd av avlägsna släktingar i Afghanistan är en fantasti. Det är ett fattigt land, och varför skulle de vilja ta någon under sina vingar som lever med hot från talibanerna? Livsfarligt också för dem. När de varit i Europa några år ses det dessutom inte alltid med blida ögon av skäl enkla att förstå.

Det är limbo. En helvetslimbo.

Som vi skulle kunna lösa. Svaret på det kan inte fortsättningsvis vara ”Vi ska inte tillbaka till 2015”. Det är ett orimligt svar. Den här situationen har inget med 2015 att göra. Då handlade det om att våra praktiska resurser att hjälpa människor var minst sagt ansträngda. Socialarbetare, handläggare, klassrum, boenden osv klarade inte mer. I dag ser det annorlunda ut. Väldigt annorlunda. Det är 2017, och vi kan göra en enorm humanitär insats genom att låta de här människorna hitta sin plats på jorden. Här i Sverige. För att de är här.

Vi har begåvats med tusentals killar och tjejer som bara har oss. De är beredda att ge allt för att bygga ett gott liv här. För de har inga andra chanser.

De vänder ut och in på sig själva och berättar varför de är här. Men de blir inte trodda. De kan inte åka tillbaka till Afghanistan, för de vet att där finns inget för dem. I värsta fall döden. Kanske på grund av religion. Läs om Migrationsverkets tveksamma tips till Josef. Läs också om Blankspots kartläggning av de som tvångsutvisats.

Det är för eländigt det här.

Sedan jag skrev om det här sist har flera uttalat sig om att stoppa utvisningar till Afghanistan. Lokala partivänner till mig bland annat. Under Almedalsveckan sade Fridolin (MP) ”Sverige kan bättre än att avvisa unga som har rotat sig här”, Örnebjär och Johansson Metso, båda liberaler, har skrivit en text.

Men framförallt. Lifos, Migrationsverkets expertorgan, lämnade i juni över sin rapport om ett försämrat läge i Afghanistan, som också säger att man ser fler försämringar komma. Och alldeles nyss kom en FN-rapport som sade ”Första halvåret av 2017 har varit det dödligaste någonsin för civila i Afghanistan, rapporterar AFP och hänvisar till en ny rapport gjord av FN. Från och med januari har 1 662 civila dödats och mer än 3 500 skadats. 436 av dödsoffren var barn, uppger organisationen.”

Migrationsverket bedömer trots det här att det funkar bra att sända unga människor till denna krigszon och tro att de alla kan starta en liten rörelse via Erin-programmet och att det är en framkomlig väg.

Men okej. Migrationsverket jobbar på uppdrag av politiken. Så det är dags för oss i politiken att ta tag i detta nyss. Inte som ett tomt mantra säga ”vi ska inte tillbaka till 2015”. 2017 ska 2017 års problem lösas.

Människor lider. Människor tappar livslusten. Människor är livrädda.

Både som flytt och de som välkomnat dem.

Jag är helt säker på att den här uppkomna situationen, där fler svenskar än kanske någonsin förut fått inblick i hur asylprocessen och hanteringen av de asylsökande fungerar, kommer att kräva en ändring. Låt den komma snabbt.