Statsminister Löfven har kommenterat det beslut som MP:s kongress fattade om omprövningar hos Migrationsverket av de ensamkommande som kom 2015. (Tack till MP som tog en rejäl diskussion. Det fanns ombud på S-kongressen som också lyfte de ensamkommandes situation, de ska inte glömmas bort.)

”Behöver lagen ändras så att de ensamkommande som kom 2015 kan få en andra chans? – Nej, jag tycker inte det, nej. Vi har de lagar vi har. Vi ska inte tillbaka till den situation som vi hade 2015. Det har vi varit tydliga med, alla. Det var ingen bra situation för Sverige.”

Det är något fundamentalt missförstånd om man tror att det handlar om att återgå till 2015. Vi talar om helt olika situationer. Även andra regeringsföreträdare har resonerat som så att någon form av moratorium/amnesti skulle ”locka hit fler”. Jag tycker det verkar som om de låtsas inte förstå, svarar på andra saker än vad som faktiskt är frågan. Det är kloka människor, så jag är förundrad över hur de skjuter bredvid.

Det här handlar om är att hitta lösningar för alla de barn/unga som kom 2015, och som nu räds för sina liv då, som jag ser det, undermåliga utredningar görs där ett standardsvar är ”Du har inte gjort det sannolikt att det finns någon hotbild mot dig i ditt hemland”. Om detta skriver Bo Nylund. Flera har valt att ta sitt liv för att undkomma deporteringen.

Åldersuppskrivningarna. Massor av unga människor blev 18 år innan de hann blinka. När man som asylsökande räknas som att man fyllt 18 år (av Migrationsverket) blir förutsättningarna helt annorlunda. Gode män försvinner, boendesituationen ändras och från att ha räknats som någon som inte kan klara sig själv i Afghanistan (eller annat land) har ett under skett, och man räknas som arbetsför vuxen som ska klara sig bra också i ett krigsdrabbat land. Genom att starta en liten livsmedelsbutik kanske, som Sverige tycker är en god idé.

Japp, jag vet att det är den asylsökande som ska kunna styrka sin ålder. Och de försöker, berättar och visar det som finns kvar efter en flykt som gått över hav och land. Men mycket underkänns. Då blir man 18. De här så kallade 18-åringarna är de vi nu sätter i förvar och skickar till Afghanistan. Utan att veta om är omyndiga. Hellre fälla än fria. Utan att veta om de har en chans att klara sitt liv, om talibanerna kommer efter. Det sista är sannolikt i många fall. Det gäller helt oavsett ålder på ungdomen. Över eller under 18. Men vi blundar. Eftersom förutom en berättelse om vad som hänt ”har du inte gjort det sannolikt att det finns någon hotbild”. Exakt hur ska man kunna göra det, det förstår jag inte.

I morse dök den här statusen upp på Facebook. Apropå vad Sverige utsätter människor för just nu. Jawad till exempel. Jawad. Som vill bli lastbilschaufför.

Här är ur ett mejl som vi riksdagsledamöter har fått om en annan i samma sits.

”På tisdag flyger ett barn till Kabul utan någon familj eller släkt.

Jag har en pojke som jag följt sedan han kom till HVB-boendet där jag jobbat fram till i januari. När han kom sommaren 2015 var han en liten barnknubbig pojke som absolut inte kommit i puberteten. Vid utredningarna på Mig sa han sommaren 2016 att han var 15 år, kanske tänkte jag är han i bästa fall det när jag jämförde med mina egna barn. I sommar ska han enligt honom själv fylla 17 år alltså vara född 2000 men Mig skrev i höstas upp hans ålder och nu är han plötsligt född 1997 vilket gör att han fyller 20 år i sommar, inte en chans att han från knubbisen sommaren 2015 då han enligt Mig skulle ha varit 18 nu ska vara 20 år. Men så kan det gå hos Mig.

På fredag flyttas han från förvaret i Märsta där han suttit inlåst i över en månad efter sina tre avslag och ett gripande på öppen gata till något förvar i Skåne (oklart var eftersom dom inte vill säga det) och på tisdag kommer han att tvångsdeporteras. Ett barn ska tvångsdeporteras till Kabul och det är nog inget unikt i det tyvärr.

Besökte min pojke i förvaret igår, han skakade av skräck, vi kramades och höll hand under 1½ timme. På fredag tidigt tidigt sätts han i en bil iförd bälte med handtag och handklovar, så får han troligtvis sitta under de timmar bilresan tar till Skåne (en kvinna jag känner som tidigare jobbat just med deporteringar berättade hur det troligen kommer se ut). Min pojke är ingen brottsling utan lugn och allt annat än våldsam.

I Kabul väntar ingen på honom. Hans pappa är försvunnen sedan han var 8 år och av mamman som drev bort honom för tre och ett halvt år sedan har han inte hört ett ord trots sökande efter henne. Han har ingen där. Alla med kunskap om Afghanistan vet och säger samstämmigt hur viktigt ett nätverk är för att kunna återvända och skapa sig en tillvaro.

Den enda han har förutom vänner är mig som han kallar sin riktiga mamma. Han har länge önskat att få bli mitt barn på riktigt, en adoption är på väg att lämnas in efter samråd med mina biologiska som ser honom som en extra bror. Han har fått bott hos mig sedan han blev åldersuppskriven och utskriven från HVB-hemmet.

På tisdag flyger alltså ett barn till Kabul utan någon familj eller släkt.”

Det här är ingen bra situation för Sverige. Om man ska snacka situation.

Tack till alla förkrossade anhöriga som  orkar hör av sig till mig gällande det här, och som tackar för det jag skriver. Tack för allt ni gör för de killar ni stöttar varje dag. De berättar att de mejlar massor av riksdagsledamöter och knappt får några svar. Jag vet inte varför,  jag antar att det är svårt att på riktigt försvara det som nu sker.

Konflikterna i Afghanistan har skapat fler än 100 000 internflyktingar i landet sedan 2017 års början. De här ungdomarna är här, de går i skolan, de skriver nationella prov och de kan bli de svetsare, bagare, omvårdnadspersonal och bilmekaniker eller whatever vi vill ha.

Men vi skickar dem till en konflikthärd där deras chanser är obefintliga.