Arbetarbladets duktiga journalister har gått igenom bland annat hur mycket alkohol som köpts i Gävlebaserade Svenska Kommun Försäkrings AB. Detta har lett fram till ett beslut om extern granskning.

Jag har aldrig haft några direkta kontakter med det här bolaget och har därför inte insikt om något mer än det jag läst i tidningen.

Men jag tycker några saker ändå.

Jag är glad över Arbetarbladets granskning eftersom jag inte tycker att skattepengar någonsin ska gå till någons alkoholkonsumtion. Jag vet att det finns röster som tycker att det ska finnas öppningar för att kunna köpa alkohol i till exempel kommuner och landsting. Motiveringen handlar ofta om ”när det kommer utländska gäster”. Jag tänker, att den företrädare som inte klarar av att berätta för gäster om varför alkohol inte ingår då kan bjuda på det själv. Om de som kommer nu prompt måste ha alkohol och inte själva kan betala med motiveringen att de kommer från ett annat land …

En av de första sakerna jag var med om att göra i Gävle arbetarekommun var en motion om att aldrig köpa alkohol för föreningens pengar. Jag tror inte det gjordes i någon större omfattning alls, men det kvittade. Jag visste att utrymmet fanns. Nu finns det inte längre. Inte någon har, mig veterligt, haft problem med det.

Den här gamla vanan att alkohol ska finnas med när det är lite extravagant. Det handlar om den svenska, hajpade alkoholkulturen som i bästa fall är på väg att dö ut. Bara alkoholindustrin och andra som tjänar pengar på alkoholkonsumtion är vinnare på det. Förlorare är närmast alla med alkoholproblem och deras anhöriga. Märkligt nog lever dock fortfarande bilden av alkohol som en vinstaffär för staten vidare. För kommuner och landsting kan man vara hundra procent säker på att alkohol är en ekonomisänkare av stora mått. Så många alkoholrelaterade problem som kostar. Att då betala både för alkoholkonsumtion och sedan för kostnader för att ta omhand den … Det blir inte bra.

Om någon månad är S-riksdagsledamöterna bjudna till LRF. En organisation jag respekterar och lokalt har goda relationer med, så det handlar inte om det. Nu blir det bara mitt exempel på en organisation som väljer att servera alkohol när de jobbar med politisk påverkan. Det är välkomstdrink och sedan vin till maten. Med påfyllningar. De kan säkert motivera för sina medlemmar varför det är rätt sak att lägga pengarna på, men jag tänkte förra året att det här är vad böndernas medlemsavgifter går till istället för något annat. För riksdagsledamöter lyssnar nog allra bäst nyktra. Precis som alla andra. Och ja, visst blev några kamrater berusade. Inte så konstigt. För det är vad som händer när alkohol serveras och några få väljer att dricka mer.

En stor invändning till varför alkohol inte ska serveras i sammanhang där det är meningen att det ska jobbas. I kommunala bolag eller annars. För att överallt finns människor med alkoholproblem. Du tror att du vet att det är lugnt, att den här personen inte har problem för du känner väl den lite? Tror du. Men du har inte en jävla aning. Alla tillfällen där alkohol bjuds legitimerar drickande. Vi behöver inte mer av det i en tid när mer än var tionde man, något färre kvinnor, har ett riskbruk.

Jag tror det absolut enklaste är att helt enkelt bestämma sig att vi aldrig köper alkohol för skattepengar. Alla kommunala instanser, alla regionala instanser. Enkelt. Ingen gränsdragningsproblematik.

Vad gäller SKFAB, inväntar jag utredningen.

Det är tråkigt när ett bolag som dragit in många, många miljoner till Gävle av några ifrågasätts som hel institution utifrån det här. Det kallar jag förhastat.