Under 2016 utkristalliserade det sig så tydligt. Några särskilt skarpa exempel jag tänker särskilt på förutom det vanliga flödet.

Män som ”tipsar” mig om hur jag borde vara/göra/tycka. Detta inträffar efter att de berättar något för mig och om det är sådant som är av resonemangstyp tar jag mig tid att svara (ibland sena helgkvällar), och jag kanske tycker annorlunda och argumenterar då för det. För mig framstår det som vad jag borde göra, lyfta mina perspektiv. Men det är inte populärt, bara att säga emot eller vrida på saker verkar vara något som jag inte ska ägna mig åt. Istället för att fortsätta diskutera sakfrågan, börjar det istället handla om mig och vad jag borde göra och hur jag borde hantera min roll och att jag måste vara ÖDMJUK. För det är tydligen det som en utan kuk och har ett politiskt uppdrag främst ska vara, ÖDMJUK.

Jag bestämde mig därför för att aldrig acceptera det igen.

Nu har det gått snart en vecka på det nya året. Några inlägg jag skrivit på Facebook har handlat om fyrverkerier och blivit rätt spridna, och därmed kommenterade av människor jag inte känner och som inte känner mig.

Det vore på sin plats att någon gjorde en genusanalys.

Den senaste statusen är full av män (jag inte känner) som vill vara med och diskutera fyrverkerier. Det är bra. Men tonen är raljerande, hård, man kallar folk för elakheter och ibland skriver de korkat och insinuant för att göra en poäng. Jag orkar inte med det, varför jag tagit bort en hel del (CENSUR!) men också svarat obstruerande och lite i samma anda.

Resultatet. Fler män blir arga. Då vill de berätta för mig hur jag ska vara. Berth, som inte stavar mitt mycket svåra efternamn rätt, skriver: ”Som den politiker du är motsvarar du min mindre goda förväntan. Så gott som alla inlägg avslutas med en ”von oben” attityd. En klapp på huvudet ”jag vet bäst”. Bra att du värnar om hästar och kor, men Malmöborna vill nog ha lite förståelse.”

Jag har svarat Berth: ”Jag förstår absolut övrigt problematik, men det har inte varit min huvudingång från början. Svårt att ändra på det nu. Jag svarar ibland på samma sätt som jag upplever att andra uttrycker sig. Kanske dumt, men jag tänker inte ta skit från män som gärna vill berätta både vad jag ska tycka och hur jag ska vara.”

Självklart ska politiker lyssna. Och resonera. Lyssna på alla argument. Men också givetvis säga om och varför man inte håller med. Men när det gäller just kvinnor är det tydligen mindre accepterat. Jag har varit med tillräckligt länge nu för att se hur jag bemöts annorlunda än mina manliga kollegor, trots att de är bra mycket råare än vad jag någonsin är. Ändå är det jag som ska vara detta ödmjuk … Jag tänker inte ta det mer.

Framtiden är lång. Det gäller att bestämma sig.