I natt tittade jag på SVT Plays Talkshow med Parisa Amiri. Del 4 av 9 som kallades #Stockholmssyndromet. Mitt skäl var att jag ville se liveakten med Kitok, som visade sig vara allra sist i programmet. Men nu kollade jag på allt.

I programmet medverkade debattören/musikern Behrang Miri. Han påstår, som om det vore en sanning, att när politiker från valkretsarna utanför huvudstaden kommer in i riksdagen så tappar de kontakten och liksom sugs upp av Stockholm, så därför kan de aldrig ta strid för hela landet.

Ett okunnigt påstående. Ja, kanske finns en och annan. Det finns några få som låtsas bo i en valkrets utanför Stockholm men i praktiken har sitt boende och sitt liv i huvudstaden, och mest besöker valkretsen slumpmässigt. De är inte många.

Man tro att Miri vet exakt vad han pratar om när han uttrycker sig så säkert. Det gör han inte.

De allra flesta är precis som jag. Man gör sitt uppdrag i Stockholm två till tre nätter i veckan. Det är så klart en del åkande i landet eller till och med världen för vissa. Men resten av tiden gäller valkretsen hemma. Man bor där. Familjen, vännerna, nätverken. Man tar strid för de frågor som är viktiga just där man bor. Internet i partiet och annars.

Jag får i så många sammanhang döda diverse olika fördomar om ”vem som är politiker” och ”vad de gör egentligen”.

För övrigt: Jag tyckte verkligen om diskussionen med Jonsson och Märak, om bilden av var man egentligen ska bo. Vad som bygger och underblåser den. Kände peppen, efter att nyligen ha laddat ner Hemnet-appen för att hålla koll efter litet, praktiskt hus i Hälsingland till mig. Jag är supernöjd med Gävle och kommer att bo där länge än, men lyckan den finns på annat ställe för mig.