Jag hade förmånen att få se föreställningen under måndagskvällen, tillsammans med representanter för polis, åklagare, media och kommunen. Efteråt samtalade vi med Kvinnojouren Blåklockan.

Inramningen var mycket speciell, i källaren på lokalen där det tidigare var mentalsjukhus för kvinnor. En mix av film, skådespelare, musik och inspelade citat.

Så här skriver Arbetarbladets Emanuelsson:

”Max Heberts “Min syster ville bli gerillasoldat” är baserad på samtal med 43 kvinnor i åldrarna elva till nittiofyra med rötterna från hela världen och olika samhällsklasser: Allt från en vd till en narkotikasmugglare får berätta om sina upplevelser av svek från lärare, auktoriteter och andra vuxna män.”

Juggas text från samma tidning:

”– Vi frågade oss vad som är det ”normala” för att vara kvinna. När kliver hon över gränsen? Är det hon som inte vill ha barn, som har för mycket makt, eller har jättemycket muskler?”

Jag fick frågan i våras om jag ville låta mig intervjuas som en del i det här projektet. Jag gjorde det och satt ner med Max i en timme och talade om hur jag blir bemött i mitt förtroendeuppdrag, ingen hemlighet att jag liksom andra kvinnor som syns får ta skit om vårt utseende osv. Vi pratade också om hur jag blir bemött utifrån att jag nu är tydlig med att jag inte längtar efter egna barn.

Lite senare fick jag komma och spela in två citat av det jag sagt.

Ett av dem var det första citat som spelades upp. Mamma, det handlade om dig. Om att du lärt mig att man gör det man vill, ställer hästen där den ska stå.

Utöver det kände jag igen orden som den intagna kvinnan yttrade när hon berättade att hon inte ville ha några barn …

Ett fantastiskt verk av de som dragit i det från start till slut. Jag är mycket imponerad.