Apropå rätten att välja sitt liv utan att andra ska synpunkta om valen. I går publicerades på ETC en finfin text om barnfrihet. Jag väljer att inte skriva så ofta om det, men ibland kommer guldkornen strösslade.
”Vi kan leva ganska precis som vi behagar, men ibland är det som att vi alla antas instämma i att barn är det ultimata.”
Läste en universitetsuppsats om ämnet nyligen. Den slog fast det jag och andra likasinnade märkt: Kvinnor som inte vill ha barn bemöts som om de vore monster, män kommer undan (kul för dem). Icke-valet och viljan accepteras inte av omgivningen som ständigt vill korrigera, argumentera och berätta varför det är så oerhört viktigt att ha egna barn. Utan att jag någonsin hört ett hållbart skäl, bara samma tugg om ålderns höst.
Som om man är helt omyndigförklarad att fatta vettiga beslut om sin egen vilja att bli förälder eller inte.
En sak vet jag med säkerhet, jag kommer aldrig att behöva bli en av alla vuxna som jublar över sk egentid och att få göra nåt så fräckt som att gå på bio. Det känns fantastiskt. För det är precis så jag vill ha det. Jag vill inte att någon ska vara beroende av mig. Jag vill inte ständigt oroa mig och jag vill knappt laga mat till mig själv.
Jag vill göra mina saker.
Låt mig. Låt oss.
Att gå sin egen väg måste alltid vara ett reellt val. Och nej, man har ingen skyldighet att förse sina föräldrar med barnbarn.