… att varje dåd där oskyldiga människor skadas, varje terrorhandling och dylikt är sådant som jag tar avstånd ifrån, där jag lider med offren och sörjer med offrens familjer. Blir förbannad. Känner mig maktlös. Tänker på alla orättvisor.
Jag läser på, försöker förstå drivkraften hos gärningsmännen, funderar över konsekvenser, vill inte låta mig skrämmas så de vinner.
Ett sociala medier-fenomen som finns när något avskyvärt hänt i olika delar av världen är att visa sin sympati med en delningsbild av något slag.
Jag bestämde mig för rätt länge sedan att inte ändra profilbilder eller dela den här typen av bilder. För mig känns det som att sparka in en öppen dörr, utifrån det jag skrev inledningsvis. Det känns klent och futtigt.
Å andra sidan har jag full förståelse för att andra gör det, utifrån flera olika aspekter så mitt inlägg handlar inte om att jag tycker det är fel på minsta vis. Jag bara redogör för min tankegång i frågan.
Dåd som sker nära oss genererar ofta mer uppmärksamhet. Ibland har ett lika allvarligt skett närliggande i tid, men geografiskt längre bort och som knappt nämns i nyhetsinslag, eller på sociala media. För oss med vänner som har ursprung i olika delar av världen, kan vi då se hur aspekten lyfts varför visst får sådan uppmärksamhet och annat inte. Befogad fråga, även om svaret kanske inte är så komplicerat. Hur vi än vänder och vrider kommer människor att relatera mer till det som av olika skäl känns nära. Geografi är då en viktig faktor. Hade jag mina rötter i Indien skulle det förstås kännas närmare än Österrike, för att ta ett exempel, men har jag inte det blir Österrike närmare.
Därför har jag tänkt att genom att inte dela särskilda bilder, vill jag på ett mycket subtilt och otydligt sätt visa att min sympati gäller för precis alla som drabbas.
Andra skulle naturligtvis kunna säga att det kan te sig hjärtlöst, som om man inte bryr sig. Men jag tänker enkelt att den som tror att någons engagemang finns utifrån en delningsbild i sociala medier är fel ute..
Samtidigt, när en bild delas mycket frekvent blir det kanske en känsla av sammanhang och enighet. Vi tillsammans står upp.
Förresten finns det säkert någon spännande forskning på det här. Vilka är personerna som delar, vilka är det som inte gör det? Finns det gemensamma drag?
Hur tänker du?