Mitt emellan valen nu. Vågar jag säga att det är nu vi ser hur agnarna skiljs från vetet? Ur partipolitiskt engagemangssynvinkel alltså.

Jag har haft uppdrag i Socialdemokraterna i drygt tio år. Jag har sett några mandatperioder och tycker mig identifiera några fenomen kopplat till cyklerna.

Här skriver jag uteslutande om negativa fenomen. Det finns också positiva, och det är de som får mig och andra att orka eftersom de är större och mäktigare.

Den som snabbt vill ha uppdrag

Ett gäng nya engagerar sig i samband med valrörelser. Det är underbart, precis som det ska vara. En del av dem tycker att de är helt självskrivna för att få uppdrag. Några får uppdrag, andra inte. Av helt varierande skäl. Det behöver inte alls vara för att de inte passar, utan helt enkelt för att det inte finns hur många poster som helst. Snabbt droppar de av. Kanske till och med pratar runt om att de inte ”släpptes in”, enbart utifrån att de just då inte fick ett uppdrag. Mest troligt ser vi dem inte igen. Eller så ser vi dem hos ett annat parti. Oftast ett mindre parti med färre som aspirerar, och där har de fått ett uppdrag. Det är då jag försiktigt funderar över hur viktig ideologin var. Och är.

Andra gnor glatt på, bekymrar sig inte, utan är glada att ha blivit en del av socialdemokratin och kommer vad det lider, om de själva vill och om de vinner förtroende, att få fyllnadsuppdrag under mandatperioden och/eller vara självklara kandidater vid nästa val.

Den som inte fick inte behålla uppdrag eller inte fick det den önskade

Några blir av med uppdrag i processen runt valet när poster ska besättas. Det kan bero på att medlemmarna inte tycker att de presterat tillräckligt bra (kanske pga skälen nedan), eller så beror det på att viss rotation krävs och då blev det så. Surt givetvis. Eller så tyckte man sig självskriven för en lite tyngre post men fick den inte av varierande skäl.

Då finns det två sätt att agera på. Det ena är att bli bitter, prata skit om partiet och om partikamrater, kanske om den som fick posten man själv ville ha. Sluta komma på möten, eller komma jättesällan och då på olika sätt sätta käppar i hjulet för alla som driver verksamheten.

Det andra är att bryta ihop och komma igen. Visa att man är jävligt bra. Lägga ner tid på att visa vad man kan, bidra till verksamheten och hoppas på nästa chans. Mest troligt kommer då en sådan.

Den som fick ett uppdrag och sedan glider

Man hamnade i kommunfullmäktige, regionfullmäktige, i en nämnd eller så. Ett halvår innan valet trappade man upp och var med i valarbetet och intygade för alla partikamrater att nu rackars ska vi spöa skiten ur Alliansen och jag vill stå i främsta ledet. Nu vill jag dra ett tyngre lass än tidigare, nu finns tiden osv. Alla blir glada. Personen får en post. Not to be seen sex månader senare, annat än just på nämndsmöten med tillhörande gruppmöten. I övrigt osynlig i S-föreningar, på arbetarekommunmöten och sannerligen i kampanjarbete. Det är alltid ett födelsedagskalas eller ett teaterbesök som kommer emellan vid en direkt fråga. Obegripligt att först kämpa sig till ett uppdrag, och sedan kämpa för att slippa så mycket som möjligt som är relaterat.

Den som inte vill göra just det här

Partiet har en plan för hur exempelvis kampanjarbete ska göras eller vilka kurser som förtroendevalda ska gå. Ofta kommer direktiven centralt ifrån. Alla vet egentligen att själva idén med att vara en organisation är att man är många som gör saker tillsammans. Men JUST den här grejen vill man inte göra. JUST den här kursen vill man inte gå. Man säger sig kunna göra något annat istället. Problemet är att något svar på vad det andra är och när det i så fall ska utföras saknar svar. Det här är relaterat till glidarfenomenet jag beskrev innan.

Min upplevelse är att det finns en stor irritation över sådant här beteende i partiet bland alla förtroendevalda som inte agerar på det här negativa, slappa sättet. För det betyder att det är en mindre klick som då för göra ännu mer, eftersom man inte delar på arbetet.

Tyvärr är det känsligt att prata om. Ursäkterna är många. Valberedningar vågar inte ta i det som de borde. Ultimatum ställs inte.

Borta

En annan sak jag funderat över gällande Socialdemokraterna är att en hel del personer som innehaft förtroendeuppdrag, en del ganska tunga till och med, försvinner iväg sedan dessa är avslutade. Kan knappt tänka sig att ställa upp som revisorsersättare i en förening. Det tycker jag är konstigt. I åratal har man levt och verkat för en idé man så hårt tror på. Avsatt massor av timmar. Då kanske du tänker att då är man väl trött på det? Det är det jag inte fattar, hur kan något som varit så viktigt plötsligt bli oviktigt? Alla är värdefulla, alla behövs och plötsligt drar sig erfarenhet och kompetens undan som hade kunnat göra massor av nytta i kampanjande, i valberedningar, som kassörer och annat som ska göras.

Jag återkommer med ett till inlägg om vad forskningen säger om att inneha uppdrag i Socialdemokraterna och vad förtroende betyder.