Det hände, när jag var lärare, att jag drog på musik när det passade. En gång spelade jag Latin Kings första skriva och under ”Fint väder” frågade en elev ”-Men vad ÄR det här?” Tänkte inte på att de knappt var födda när skivan kom. Med Elgigantens reklam som gemensam referens föll allt på plats. De tyckte musiken var bra om jag minns rätt.

I går lyfte jag ”Ibland vill man bara försvinna – En bok om Dogge Doggelito” av Kim Veerabuthroo Nordberg från 2014, ur att läsa-högen. Läste de sista sidorna alldeles nyss till frukost. När jag släckte efter två i natt föll det vackraste av snöväder över Gävle (bonusinformation).

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om boken.

Efter jag slutade att maniskt följa NKOTB (tack Gud för att det på den tiden inte fanns internet, hade blivit galen) har jag medvetet valt att inte snöa in på artister, inte lära mig deras födelsedagar och vad deras syskon heter. Knappt vad skivorna eller låtarna heter, jag lyssnar på musiken. Är bara ute efter känslan.

Jag gick ut högstadiet samma år som ”Välkommen till förorten kom”. Jag älskade den. Varenda låt var annorlunda än annan svensk musik jag hade koll på. I Norrala, och utan internet, hade jag väl iofs inte så stor möjlighet att hålla koll på någon spännande musikscen. Förmodligen inte intresset heller.

Hiphop hade jag börjat lyssna på. Enbart eftersom killarna i NKOTB sade sig gilla det. Så jag hade lite Public Enemy och lite Naughty By Nature (gillar mycket fortfarande) och tyckte att Marky Mark And The Funky Bunch gjorde tuff hiphop … Jag hade alltså redan en förkärlek för det här svängiga. Hade lånat lite böcker på bibblo om hiphop. Dansen, graffitin … Utbudet i Söderhamn var väl som det var men ändå. Om någon nu undrar varför jag drev fram motionen om laglig graffitivägg i Gävle för sex-sju år sedan? Kommunala byråkratin mal fortfarande och med nya styret kanske vi kan glömma det.

Att Dogge haft det tungt, med en fru som dött i cancer, hans svart taxi-körande och att musiken kanske inte funkat så bra efter TLK har inte gått att missa. Men jag har inte dykt i det.

Jag har fortsatt att lägga på de fyra skivorna (har inte den på spanska eller den som samlar singlar) med jämna mellanrum. De känns som hemma, så mycket har jag lyssnat på dem.

I dag är hiphopen väletablerad i Sverige och ifrågasätts knappt längre. Petter har blivit folkkär efter sin medverkan i Så mycket bättre. Jag blir som en sån där äldre gubbskivrecensent som noga vill poängtera att jag dansade till Petter back in the 90s.

Jag har lyssnat på allt som nämns i boken. Infinite Mass, Ken Ring, Ayo, Feven, Melinda Wrede (kanske nämndes hon inte) …

De senaste åren har jag knappt hunnit med musik, men tryckt in Fattaru, Snook, Adam Tensta, Fjärde Världen, Lilla Namo och Linda Pira. Jag har till och med en del av det på CD.

Så vad betydde TLK för en tjej från Norrala? Varför plöjde jag boken? Jag tror det hade med kontrasten att göra. Ihop med tidningen Glöd som Folkhälsoinstitutet var TLK det som jag trodde gav mig en bild av det som var utanför den egna kommunen. Det var helt enkelt något annat. Det skildrade en helt annan tillvaro än min. Bara en så enkel sak som att inte alla hade ursvenskt ursprung.

Under min skolgång var klasskompisar som inte hade rötterna väldigt djupt i Hälsingemyllan inte många. En och annan, men knappast så många att det fanns någon mångfald att tala om.

Allt som påminner om rasism äcklar mig. Liksom många andra likasinnade funderar vi en hel del på vad det är som gör att människor väljer det förhållningssättet till livet, att döma andra utifrån ovidkommande saker som hudfärg eller ursprung.

Jag är uppvuxen i en av de kommuner där SD varit som mest framgångsrika. Varför har jag vaccinerats från oförståndet? Är det drastiskt att säga att hårt lyssnande på Latin Kings förmodligen påverkat? Kanske till och med ihop med ett tydligt ställningstagande från killarna i NKTOB? Jag orkar inte rota i hjärnan men i en viktig uppväxtfas lyfter ens favoritmusiker konsekvent frågan om rasism och berättar enkelt varför det är trams. Klart det spelar roll.

Boken är stundtals riktigt jobbig. Det är inte kul att vara Dogge. En del skit rår han för själv, en del inte. Hur någon annan är funtad är svårt att få grepp om. Ibland är det ju till och med svårt att få grepp om sitt eget agerande.

Därför är glädjen stor när bokens sista stycke skildrar en rätt skön tillvaro för Dogge. Jag förstår att det inte säger något om hur han har det eller hur han mår i dag, men det är ändå det bästa bokslutet.

Så här på söndagen rullar jag ”Mitt kvarter”. Värt att notera skillnaderna i uppväxt, där jag växte upp fanns inga kvarter. Där bor man i byar.

Tänkte därför avrunda med en kort anekdot om mig och min vän Lawen. Vi sitter i riksdagen och i utskottet tillsammans och jag har förmånen att träffa henne ofta. I en av de första presentationsrundorna sade hon i ett sammanhang: ”Ni vet hur det är, alla har någon känd hiphop-artist i sitt kvarter”. Hon kommer alltså från trakten kring huvudstaden. Jag kände mig manad att upplysa henne om att i ett Sverige utanför Stockholms förorter ser det inte riktigt ut så. Lite senare skickade jag också henne en bild på ”mitt kvarter”. Närby. Med åkrar och traktor.

Det kan till och med vara så att jag fortfarande är den enda i Norrala som någonsin hängivet lyssnat på hiphop. Någon känd hiphop-artist härifrån får vi vänta på.

(Men vad som helst kan hända. Nu är min favorit Kitok. Från Jokkmokk.)