Förra veckan var jag i Lund för att höras i rättegången mot den man som åtalades för att ha skickat sextrakasserande SMS till mig och tio andra politiker.

Rättegången pågick i två dagar och vi var några drabbade som hördes på plats och några via telefon.

Jag var där nästan hela första rättegångsdagen och hann alltså få en rätt bra bild av den man som stod åtalad för detta.

En helt vanlig 35-årig karl som inte såg bekväm ut i kostym och som stora delar av tiden skymde ansiktet bakom handen så att han ombads ta bort den för att det skulle gå att höra vad han sade. Vilket inte var så mycket. Han erkände. Sedan tog han tillbaks erkännandet när han insåg att det fanns SMS där barn var inblandat och att det var för osmakligt att stå för även för honom.

I övrigt visste han nästan ingenting. Mindes knappt något.

Det han absolut inte visste när han skickade de här SMSen från olika mobiler, från olika nummer (som fogats samman i gedigen förundersökning) var att han skulle behöva förklara dem i en domstol.

Två ytterst obekväma dagar kan jag tro. Det kändes ganska bra att se honom så obekväm.

Efteråt kändes det mer än jag hade trott. Ilska mot honom, ledsenhet över mänskligheten. Ensam på ett tåg hem. Nu inväntar vi domen. Att ha sett honom sitta där han satt räckte långt.

Arbetarbladet ringde direkt efteråt. Jag bad om att de verkligen skulle skriva det jag sagt och inget annat. Utifrån ärendets karaktär. Journalisten skriver, ringer upp mig och läser för att få okejat. Kändes bra.

Gefle Dagblad skriver om det. Ställer inga frågor till mig alls, utan händelsen får stå okommenterad från min sida. Kändes jättedåligt utifrån samma karaktär på ärendet.