Eller så hade den gjort det tidigare, men inte i kombination med mitt usla morgonhumör på samma sätt. Jag hade en plan. Jag skulle gå upp tidigt (så tidigt att det fortfarande var mörkt då visade det sig) och ta ett tidigare tåg än jag faktiskt behöver. För att bevisa för mig själv att det går.

Ingen morgonmänniska kommer att förstå det här. Redan i går kväll, som i övrigt var en väldigt fin och lugn kväll (förutom när allt badvatten rann ut på badrumsgolvet men det är en annan historia) började orospirret. Något i mig vrider sig som en mask av olust.

Det betyder att jag har svårt att somna och tyvärr sedan mycket lätt att vakna när killen ramlar in på natten efter ett nattpass på extrajobbet. Därefter vaknar och somnar jag ungefär hela tiden. Oroligt tittandes på klockan. Och sedan är det dags att masa sig upp. I mörker. Nänä. Allt i mig skriker att det är omöjligt. Att jag ska sova en timme till för det går. Så då gör jag det. Vaknandes av oro var tionde minut för att snart är det dags att slutligen verkligen måsta gå upp.

Att gå upp klockan sju funkar. Men innan dess funkar så dåligt. Ja, jag gör det givetvis när inga alternativ finns. Under alla åren på Sofiedal gick jag upp klockan sex och under alla mina år i grunskolan och gymnasiet gick bussen hemmifrån fem över så sju … Men UPPENBARLIGEN har jag inte ”vant” mig som besserwissrarna i frågan säger att man gör.

I dag är fokus på justitieutskottsmöte, en föreläsning om IT-säkerhet hos Brå och om jag hinner hem, Kommunals S-fackklubbs arrangemang om robotar i arbetslivet.