Svenska Dagbladet skriver just nu en del om föräldraskapet. I går skrevs en text om en kvinna som forskat lite på det här med att ångra att man blivit förälder.

I dag kom artikeln som sammanfattade en hel del av de mejl som kommit in från föräldrar som ångrat att de blev föräldrar. Detta som reaktion på gårdagens artikel.

Jag pratade med min mamma nyligen och hon sade att man inte kan ångra ett barn, jag ville hävda att det absolut finns de som gör det, men nog inte gärna vill säga det. Fullt begripligt. Men anonymt går det oftast lite lättare.

Så HÄR kan ni läsa om flera om ångrat sitt föräldraskap. Till exempel:

”Jag har tre barn som inte hamnat snett utan pluggar på universitet och högskola. De har partners som de har en fin relation med och jag har en bra relation med barnen.

Men jag ångrar att jag skaffade barn. Priset fysiskt och psykiskt har varit alldeles för stor

Livet ger smällar för alla men den anspänning och det ansvar det innebär att ha barn varje dag i 25 år är för stort och för krävande. Det finns inte en chans att mina barn någon gång kommer kunna ge tillbaka till mig vad jag har gett dem.

Ska jag vara lycklig och tacksam för att mina barn älskar mig? Sorry, men det räcker inte.

Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn. Älskar mina barn och är tacksam för att jag gett dom förutsättningar att skapa ett fint liv var och en för sig.”

Varför tycker jag att det är viktigt att föräldraskapet diskuteras? Samma vanliga, att skapa förståelse för att föräldraskap inte är något man måste ägna sig åt om man inte vill. Inte utifrån vad en partner tycker, inte utifrån vad vännerna säger och inte utifrån vilken norm som råder där man lever.