En av mina stora laster är detta med att läsa tidningar och magasin riktade till kvinnor. Efter 20 år börjar jag bli bra på ”att få fräscha sommarfötter” om man säger så …

En av tidningarna som just nu ligger framme är senaste numret av Plaza Kvinna. De intervjuar några kvinnor som lagt om rutten i livet med lycklig utgång.

En av de som intervjuas är Sofia Appelgren. Som vägrade teckna kollektivavtal för sina anställda när hon och mannen drev en salladsbar. För de flesta av mina läsare kanske inte kollektivavtal behöver förklaras.

Vet man ändå inte så kan man läsa HÄR hos LO, utdrag: ”Kollektivavtalen innehåller minimiregler och hindrar alltså ingen arbetsgivare från att erbjuda ännu bättre löner eller arbetsvillkor. Huvudsaken är att de inte blir sämre än vad man kommit överens om i kollektivavtalet. Kollektivavtalet omfattar bland annat löner, arbetstider, ersättningar som till exempel OB-tillägg och försäkringar. Det är svårt att som anställd själv hålla koll på om försäkringspremien verkligen betalas. Kollektivavtalet skyddar dig om din arbetsgivare glömmer eller struntar i att betala försäkringar. Avtalet ger också mer pengar vid sjukdom och olycksfall i arbetet än vad lagstiftningen garanterar.”

Eller så kan man läsa HÄR hos TCO. ”Den som arbetar på ett företag utan kollektivavtal riskerar att missa förmåner som tjänstepension och försäkringar. I Sverige finns inte heller någon lag mot låga löner, utan minimilönerna förhandlas fram mellan facken och arbetsgivarna och skrivs in i kollektivavtalen. Därför riskerar den som arbetar på en arbetsplats utan kollektivavtal att gå miste om om hundratusentals kronor under ett långt arbetsliv.

På ett företag utan kollektivavtal måste arbetsgivaren bara förhandla om det gäller uppsägning. Alla andra viktiga förändringar kan arbetsgivaren ensam besluta om.”

I artikeln berättar Appelgren om hur utsatt hon blev när hon inte ville erbjuda sina anställda det som regleras via kollektivavtal. Schysta grejer på en schyst arbetsplats. Sedan berättar hon hur hon startat ett mentorsprogram som ska leverera kunskap om svenskt arbetsliv. Det hela är superironiskt på något sätt. Hon uppmanades till exempel av vänner att föreläsa för att ”knäcka facket”. Om den här intervjun gjorts av en reporter med uppgift att granska och kunna frågan hade frågorna varit givna, men något sådant finns givetvis inte i detta feel goodaktiga-reportaget.

Faktum är att Jonna Dagliden som skrivit texten till och med verkar tro att det facket  ”protesterade mot att hon inte anslöt sig till facket”.  Det är synd att baskunskapen om svensk arbetsmarknad är så låg. Nu är iofs inte arbetsmarknaden Plaza Kvinnas främsta fokus, men lite högre nivå när man ger sig in i allvaret hade suttit fin.