I går kväll hängde jag med Cindy. Hon sprang fritt i ett rum och jag satt mot en vägg och läste för att ha tillsyn.

Plötsligt känner jag hur hon buffar och buffar på mig. Hon vill alltså fram längs väggen där jag sitter och verkar tycka det är görligt att flytta kolossen.

Cindy väger knappt tre hekto. Jag är en gigant jämfört med henne. Men ger hon upp? Absolut inte. Så jag flyttar på mig. Hon vinner.

Hon ger aldrig någonsin upp den lilla gnagaren. Hon klättrar som besatt när det finns nåt att klättra i, hon gnager sig ut där det finns minsta möjlighet, hon hänger och sprattlar sig uppåt på de mest märkliga ställen.

Hon misslyckas ibland också, och fastnar upp och ner i halvfulla tidningssamlare exempelvis. Men ger upp gör hon aldrig.

Hon är tre hekto att inspireras av.