Det finns tillfällen och situationer som känns så ofantligt hopplösa. Sjukdomar vi inte har något bot för, krigshärdar, orättvis fördelning av resurser, psykisk ohälsa och annat för att nämna något av det jag menar.

Men då gäller det att tänka på alla som före oss arbetat för och emot, testat nytt, modigt hakat på saker, enträget folkbildat och så vidare. De gjorde det, de höll i.

För tänk om människorna stillat sig 1810, och tänkt att nu blir det inte bättre eller mer än så här.

Men nej nej, de driftiga 1810-talsmänniskorna stretade på. Det ska vi också göra. För att förändra och förbättra.

I dag har jag gjort som jag lovat, återkommit till personalen som jobbar på kommunens öppenvårdsmottagning för våld i nära relationer. Öppnade förra året och behovet är enormt. Både de som blir utsatta, utsätter andra och ibland både och. Sammankopplat med ohälsa och missbruk. Går det att göra något åt sådant som är bland det allra svåraste?

Det måste gå. Cred till personalen. Och till kommunen som satsat på verksamheten.