Ni kanske minns hur jag gottade mig i gamla släktingar förra veckan. På min mammas sida av släkten har jag rätt bra koll på personerna. Mormor har alltid pratat mycket och på morfars sida känner jag att jag vet ganska bra också.

Min biologiske fars sida däremot inte så bra koll. Efter konfirmationen kan man säga att med undantag för min kära syster (som jag har samma pappa som) har jag inte haft någon kontakt med dem. När jag surfade bilder sökte jag på farmors släkt med hjälp av namn jag känner till och hittade den här datumen under Beskrivningen ”Fröken Forell, Åsbacka”. I våras träffade jag av en slump en av mina tremänningar på pappas sida. Han hade koll på att vi var släkt, inte jag. Så jag tog hjälp därifrån över Facebook och damen är Tyra. Min farmors mamma. Som jag minns från när jag var jätteliten. Då såg hon inte ut så här ungdomsnygg, men gammelsnygg!Hur det var hamnade jag i söndags hemma hos Ulla, min farmors syster och Tyras äldsta dotter. Vi har inte setts sedan jag var liten. Ullas dotter var också på plats. På någon timme pratade vi igenom olika saker och jag fick se bilder på och höra historier om släkten. Det kändes väldigt bra. Det som sätter sig i hjärtat är människors olika öden. Det går att lyfta lite på locket, men det mesta kommer att förbli hemlisar för evigt.

På den här bilden syns ännu en äldre generation, Tyra med sina syskon och sin far.

Mannen längst till vänster på bilden är Birger Forell. En av de svenskar som gjorde enorma insatser för flyktingar under nazismen och andra världskriget. Får alls inte den uppmärksamhet han förtjänar i Söderhamn där han föddes. För tjugo år sedan bestämde kommunen att ställa i ordning en park. Efter det har inte så mycket hänt tyvärr.

2008 när jag var i Berlin sökte jag upp hans Platz.

I Ullas fotoalbum fanns den här sköna bilden på mig och Tyra.

Min farmor då, Ella. Här är hon och Tyra på besök i Gävle 1956. Mitt i sommaren i finfin kappa! Ungefär femton år gammal.

Under hela mitt liv har människor som känt oss båda poängterat hur lika varandra vi är. När en är åtta år och någon trycker på en att man är så väldigt lik sin farmor som är den kanske tjockaste människa man vet känns det inte så kul. Det är inte lätt att som liten förstå att det inte är kroppsformen någon menar.

När jag träffade Ulla och Ninni sade de också ”Du är så lik Ella”. Jag gissar att de ser sådant bättre än jag. För bara ett tag sen när jag skickade ett foto på min nya frisyr till mamma svarade hon ”lik farmor du var på bilden” och ”det är nåt med kinderna”.

På den här bilden kan man se kindernas likhet. Min farmor var ungefär lika gammal som jag är nu när jag föddes. Jag var hos farmor och farfar rätt mycket när jag var liten och det ger mig en stor kännedom om Lerviksberget i Sandarne!

Som bonus till allt visar det sig att flera på den här sidan släkten varit väldigt aktiva i Socialdemokraterna. Hur fint känns inte det? Jag som alltid innan kunnat säga att i min släkt har man inte sysslat med politik. Det är inte sant vet jag nu.