Det verkar för det första som det lärts ut att en röst i vår demokrati innebär att det exakt blir så den röstande önskat. Låt mig klargöra att så är inte fallet. Rösterna är lika mycket värda när de avläggs (och man får tycka och rösta på vad man vill) , men vilket inflytande de får avgörs främst av hur många fler som röstat på det du röstat på (och hur bra partiet är på att förhandla). Om, låt oss säga 87% röstar annorlunda än dig så är det alltså inte demokratiskt att du får din vilja fram. Och Nej, de andra behöver inte lyssna på, låt oss säga ett parti långt långt långt ut på högerflanken heller – det är majoriteten av väljarna som avgör vilket inflytande ett parti ska få.

För det andra verkar samhällslektionerna inte tagit upp, eller eleverna missat hur riksdagen arbetar. Partierna, med olika mängd inflytande i enlighet med valresultatet arbetar under fyra år för att fatta beslut och stifta lagar. För att kunna göra detta krävs majoritet för förslagen (eller egentligen att det inte är en majoritet mot) . Därför gör partierna upp om spelregler för beslutsfattande (Praxis och Riksdagsordningen) och de förhandlar om politiska förslag. I förhandlingar tar man, och ger man. Man vinner en sak och förlorar en annan (men helst rör man inte grundlagar och nästan-grundlagar som RO).

Låt mig ge ett exempel taget ur luften: låt oss säga att en överväldigande majoritet av riksdagen ser ett problem i att ett parti med rötter i nynazism saboterar riksdagens arbete. Partiet har inte stöd av något annat parti i den politik det vill driva och heller inte stöd av någon majoritet av befolkningen och därför heller inte i riksdagen. Så, detta är då uppenbarligen ett demokratiskt problem, då en minoritet påverkar politiken i större utsträckning än vad vårt proportionella valsystem tillåter. Då kan alltså denna folkvalda majoritet komma överens om spelregler, till exempel ett ”kontrakt” emellan dessa partier att inte ge det lilla extrema partiet något inflytande. Detta skulle då väl stämma övverens med folkviljan i representativ form.

Låt mig fortsätta med exempel angående förhandlingar. Det verkar som många tror att ett parti aldrig förhandlar, att förhandlingar är att ”svika sina väljare”. Detta är mycket konstigt då vi i detta landet har en förhandlingstradition i riksdagen. Dessutom har vi under lång tid haft regeringar som varit i minoritet. Det går bara att regera i minoritet om partierna i riksdagen förhandlar. Det går bara att få inflytande utan egen majoritet genom förhandlingar. Den blockpolitik vi ser idag med relativt låsta positioner är faktiskt ovanlig i ett historiskt perspektiv. Och utan förhandlingar och breda, långsiktiga överenskommelser mellan partier hade till exempel pensionssystemet kunnat ändras var fjärde år.

Som ett exempel, låt oss säga att någon i ett riksdagsval röstande för ett konservativt parti och till sin sorg sedan upptäckt att inte så många andra gjort det. Då vet också vederbörande att den politiken inte har majoritet i riksdagen. Enda möjligheten är att partiet förhandlar för att få igenom något av alla saker de önskar.

Låt oss säga att ett helt annat parti fått flest röster, men inte tillräckligt för att bilda majoritet. Då krävs det även från detta parti samarbete och förhandlingar med andra. Ingen får exakt som dom vill – men det är inte heller tanken med demokrati.

(Däremot kan en minoritet bestämma över en majoritet i ett annat politiskt system mer känt som diktatur)

Låt oss nu leka med tanken att det inte går att bilda majoritet i riksdagen – partierna är inte överens i flertalet frågor – men att det finns en större sida som är överens än den sida som inte håller med. Då är det också helt i enlighet med våra demokratiska principer att den sidan styr (fast förstahandsalternativet hade varit att samla majoritet för förslagen förstås).

Låt oss komplicera saken ytterligare och hitta på att 800 000 röstat på ett ultranationalistiskt och rasistiskt parti som bland annat vill förbjuda konst de inte tycker om. Samt att detta partiet skulle kunna vara vågmästare (alltså kunna avgöra frågor genom att med sina mandat rösta för ena eller andra sidan). Då skulle ju det vara enligt folkviljan att den sida de valde att stödja vann , eller?

Men svaret är………… fel!

Enligt folkviljan är det övriga partier som är i majoritet och samtliga av dessa har inte någon samsyn med detta enskilda parti. Detta enskilda parti har uttalat att de också röstar för att sabotera riksdagens arbete. Partiet har heller inte varit lyckosamma i förhandlingar (som är en avgörande del av riksdagens arbete) då de dels står för långt från de andra när det gäller idéprogram, dels inte går att lita på (bryter praxis, saboterar), och främst kräver inflytande i förhandlingar i den fråga ingen annan håller med partiet om.

Då de resterande partierna i riksdagen i denna situation här inser att till och med motståndarsidans politik är bättre vill de såklart inte ge det partiet inflytande under mandatperioden och istället förhandlar de med varandra. Om ni minns ingick förhandlingar som en avgörande del av den representativa demokratin, och i förhandlingar vinner man något och förlorar något annat. Och simsalabim så kom decemberuppgörelsen till stånd med sina vinnare och förlorare, fördelar och nackdelar.

Men framförallt vann majoriteten av folket, för det var majoriteten i riksdagen som gjorde överenskommelsen (och vi slapp förändringar i RO). Landet går att styra, partierna tar ansvar och förhandlar med varandra, valresultatet respekteras (JA faktiskt), kvar finns skillnaderna i politiken mellan höger /vänster, regeringen får ett tydligt ansvar för den förda politiken (och ställs till svars 2018)och enfrågepartiet får den roll de förtjänar enligt mandatfördelningen. Trots sina nackdelar (kanske främst med fortsatt blockpolitik och tandlös opposition), inte så dumt va….

‪#‎svpol‬