I mitt flöde på sociala medier dyker det upp en klassisk konflikt. Den mellan förr och nu. Eller kanske förr och framtiden? Som socialdemokrat är jag mer än van att få veta att det var bättre förr. Kommer mejl och brev då och då från människor som inte vill bidra på minsta sätt men med väldigt elak ton berätta hur saker borde göras för så gjordes dom förr. Analysen av hur omvärlden ändrats och kanske kräver vissa förändringar från alla som då verkar i den är minst sagt bristfällig.

Men här är en klassisk sådan konflikt. Den här gången i Miljöpartiet.

Birger Schlaug tycker att allt var bättre förr: ”Miljöpartiet borde nog fundera på är om man inte skall återgå till en gammal grundbult: nej till politiskt mångsyssleri. Vilket i det här fallet skulle leda till att statsråd inte får vara språkrör.

Och språkrör får inte vara statsråd. Hur skall partiets idéer om friår, sänkt arbetstid, ökande miljöskatter, tillväxtrealism och kärnkraftsavveckling annars kunna marknadsföras?”

På detta har riksdagsledamoten Rasmus Ling (som liksom jag har ursprung i Söderhamn) skrivit svar.

Utdrag: ”Jag blev aktiv i Miljöpartiet 2002, året efter att Schlaug slutat som språkrör. Under den tiden har Miljöpartiet gjort en fantastisk resa. Vi har gått från att ha varit ett litet oppositionsparti som sa nej till saker, till att bli ett positivt och framtidsinriktat parti.

Miljöpartiet är ett parti som berättar om vad vi vill och söker mandat för det. Schlaug har uppenbart inte gjort samma resa, utan sitter på sin kammare och gnäller över snart sagt allting.

Även om det till största delen har handlat om en förändrad attityd för Miljöpartiet successivt under de här åren, att berätta om vad vi vill snarare än vad vi är emot, och vara framtids- och samarbetsinriktade, så har det naturligtvis också skett politiska förändringar.”

Det är inte min roll att tycka något om just Miljöpartiets utveckling, utan jag uppehåller mig snarast kring fenomenet.

Det känns trösterikt på något sätt att också i ett ”nytt” parti finns konservatismen. Det är inte bara 1879-partiet. Samtidigt så otroligt tråkigt att det verkar vara en kultur det är så svårt att bli av med. Återblickar kring ”på min tid gjorde vi så här” utan konstruktiva lösningar hur vi tar det bästa av allt och jobbar för framtiden blir det liksom inget annat än gnäll.