Så fort det börjar gå åt höst blir det konstiga artighetssamtal. Vädret är ju vanligt att slöprata om och nästan alla jag pratar med tar för givet att jag ska stämma in i deras klagosånger gällande blåst, regn och kallare väder. Det gör jag inte, och de utgår från att det är nåt fel på mig ty den moderna folksjälen ska längta till Thailand.

Så faller då äntligen lite av det vita. Så blir allt ännu värre. Nåja, jag är i alla fall glad över några skvättar snö även om det inte kommer att vara kvar i eftermiddag när jag kommer hem igen. Passerar just Tierp med tåget och här finns inget vitt på marken.

Jag ser verkligen fram emot knarrig snö. Det känns friskt. Röda kinder!