I förrgår ringde Arbetarbladet till mig för att fråga om det stämmer att jag ska träffa polisen på fredag. Jag sade att jag bett om ett möte med dem för att diskutera narkotikaläget. Jag betonade noga att det kan finnas mycket som är viktigt att veta och det är inte ett möte som bara är tänkt att fokusera på spice. Givetivs är det en del, med tanke på det otäckta som händer.

Jag vill få en mer nyanserad bild av narktoikaläget än den som media ger. Trender och iakttagelser som polisen gör helt enkelt. Givetvis med fokus på hur olika insatanser tillsammans ska möta problematiken.

Jag fick också då på måndagskvällen frågan om jag skulle ta upp det i justitieutskottet i morgon. Häpen av märklig frågan, eftersom det inte alls fungerar så att man lyfter en fråga på utskottet så där lite snabbt utifrån ett uppblossande lokalt problem. Så jag svarade att det ska jag inte göra.Därför avslutas artikeln med en ofullständigt återgiven fråga och ett svar som kan ge intrycket att jag inte ”agerar”.

Men mest förvånad är jag över den som ägnade sig åt rubriker på webben i går. HIttade på att jag ska ”kräva svar” vilket är ett uttryck som jag aldrig använt och inte har för avsikt att göra. Även om läget är allvarligt, har jag heller aldrig tänkt på eller kallat det här för ett krismöte. Faktum är att jag inte kallat det någonting eftersom det inte är jag som gått till media för att berätta om det här mötet. Det har de fått reda på från annat håll, vilket givetivs är helt okej. Men ja ghar inte satt någon rubrik på det.

Jag skriver om det här för att jag vill ge ett exempel på hur lite det krävs av media när det gäller ordval osv för att vrida lite grann på händelser så att de verkar vara något lite (eller mycket) annorlunda än vad de är. I det här fallet spelar det mindre roll, även om jag hoppas att polisen nu inte tror att jag ska läxa upp dom. Men det finns gånger då det blir bedrövligt.

Här är artikeln som den ser ut nu. Nedan skärmdump från arbetarbladet.se i går.