Helgen bjöd på tid med några av mina bästa vänner. Vi avrundade söndagen med att galoppera fort, fort i regnet på några av de hästar som vi gillar allra mest.

Trattkantarellsoppan var bra, brödet var bra, sömnen var bra, samtalen var bra. Men inget slår ändå den där farten.

Jag försöker ju säga att jag inte gillar varken det eller att hoppa höga hinder längre. Det var en grej för tonåren. Det är inte sant. Tjusningen är stor. Och Queenie är snabb. Och lerig.

Som ni ser är jag ingen som publicerar bilder bara där jag verkar halvsnygg. Jag hymlar inte med verkligheten. Men jag tänker att det osmiknade och ostylade ändå piffas upp i mössan jag fick i present. Vänner som vet vad jag gillar = bäst.