I går publicerades en text av Dilsa Demirbag-Sten med rubriken ”Det är i staden som innovationerna föds”.

En kärleksförklaring till staden vill hon leverera. Gott så! Allt som förtjänas att älskas ska älskas och hon är inte ensam om att gilla att nöta asfalt.

Men texten som följer handlar i mångt och mycket om att på ett mer omständligt sätt säga det som Anna Kinberg Batra sade för länge sedan, att 08:or skulle vara smartare än lantisar.

Utifrån min erfarenhet kan jag ge henne en poäng i det hon lyfter. Det gäller förmodligen på många ställen och kommer tyvärr att gälla länge än. De mindre orternas prat om människorna som bor där, pyttesmå boxar att anpassa sig till. Att inte sticka ut, avvika.

”Staden har alltid varit en liberal tillflyktsplats för människor från landsorten och därför också en magnet för avvikarna.”

Det är dock inte det bärande i texten som är en till synes helt blind fläck om varifrån det som byggt Sverige starkt och bygger Sverige starkt kommer ifrån. Elkraften från älvarna, malmen från gruvorna och träråvara från skogen. Det gäller än i dag. Tillkommer också något som är helt utelämnat, som matproduktion. Detta har inte gjorts och görs inte utan tankekraft.

Urbanisering pågår. Absolut. Men det beror inte uteslutande på att människor inte vill bo på landet. Det handlar om att många inte ser att de har ett annat val än att flytta utifrån service osch så vidare. Att inget utvecklas på landsbygden, det är inte precis en lätt match att till exempel driva ett jordbruk. Då krävs en stor muskelkompetens. Tiden då det var råstyrka och att själv dra plogen som gällde är svunnen tid.

Syftet med texten kan absolut inte ha varit en kärleksförklaring. Det är en fet diss mot landsbygden och alla de människor som bor där. Slutorden ”Men staden kommer ändå alltid att vara den plats där drömmar förverkligas och innovationer föds.” visar på en oinsikt om att detta kan ske i förorten liksom en bra bit ut i skogen. Dilsa får själv berätta varför hon inte förstår det.