Sommarens krönika i Folkbladet löd så här:
Folkbladet Sommardebatt Elin Lundgren är dagens skribent i Folkbladet Sommardebatt ”Om valet går som jag vill”.
En god hälsa tar vi för givet. Tills vi inte har den längre. Talesättet ”Den friske har många önskningar- den sjuke bara en” landar nära en sanning.
I vårt land värnar vi om vår hälsa. Vi har ett Livsmedelsverk som tipsar oss om vad vi ska äta och inte. I skolan tas hälsa upp ur många aspekter. Hälsovådliga varor som tobak och alkohol behandlas striktare vid försäljning än äpplen.
Sjukvården blir bättre och bättre på att bota eller hålla uppkomna sjukdomar i schack. Några har vi till och med utrotat. Allt det där är bra men dessvärre är det ingen slump vem som håller sig frisk och inte. Hälsoläget i Sverige är ojämlikt.
Vi kan se en väldigt tydlig hälsoklyfta i Sverige. Vi tar Stockholms röda tunnelbanelinje som exempel. I Danderyd är medellivslängden 83,7 år. Vid tågets linje i andra änden av staden, i Vårby gård, har den sjunkit till 79,5 år. Knappast en slump. Vår inkomst och eventuell arbetslöshet och andra faktorer påverkar hur länge vi får hänga kvar.
Också i Malmö kan man påvisa samma mönster mellan olika stadsdelar. Det ligger nära till hands att tro att det ser likadant ut i ett samhälle nära dig.
Professor Bo Burström säger att skillnaden i hälsa främst beror på utbildningsnivå. Det verkar stämma bra. När jag kikar vidare bland statistikhögarna ser jag att barn till mammor med kort utbildning många gånger har sämre hälsa än andra barn.
Tittar vi på tunnelbaneexemplet med utbildningsnivåglasögon blir hälsoklyftan rejält mycket större. Skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är i dag 18 år.
När mitt parti, Socialdemokraterna, lyfter allas rätt till utbildning är konsekvensen i längden också en bättre hälsa för fler.
Glada ska vi leva länge. I såväl lågutbildade Gävleborg som i välutbildade Uppsala. För det krävs en politik som satsar på utbildning och som medvetet vill minska de ekonomiska klyftorna.