När jag i morse gick till tåget funderade jag igen på det där orättvisa med morgon- och kvällsmänniskor.

Jag kan inte släppa det. Hur det ses som fint att hoppa upp i arla morgonstund, ha hunnit fågelskådat, druckit äckligt te och gått med hunden och vara först på jobbet.

Hur det inte ses som fint, utan oftast lite stört, att tycka det är helt okej att sätta igång med något jobbprojekt vid 22-tiden. Förutsatt att det går att göra ensam för nästan ingen vill vara med då.

Och så bitterheten, kränktheten givetvis. Den att dag efter dag tvingas leva helt tvärtemot den eventuellt inbyggda klockan utan att någon ens tycker synd om en. Möjligen några få andra kvällssjälar, men också de har lärt sig att det äringen idé och klaga. Senast klockan åtta ska man vara på plats och vara glad.

Detta trots att det skulle gå att organisera annorlunda i många branscher.

Men nu så. Kockan är snart halv tio och jag förväntas vara lattjigt pigg när jag snart anländer första mötet i Stockholm. Det är jag inte, jag är jätteseg.